This is Brunnsparken

Annonser

Göteborgsvarvet

En dag som många Göteborgare ser fram emot. Men kanske inte så många spårvagnsförare. Historierna från tidigare Göteborgsvarv har varit hårdvaluta i lunchrummet ända sedan trafikmeddelandet om dagens alla omläggningar sattes upp. För det är bara en enda linje som går som den ska under varvet. Linje 8. Och den är den allra värsta, sa någon. Alla andra linjer går lite huller om buller. Sträckan mellan Brunnsparken och centralen är avstängd, så för att över huvud taget kunna ta dig däremellan är det Paddan-båtarna som gäller. Det går inte ens att gå, eftersom katten-musen-tiotusen maratonlöpare springer över gatan där.

Och eftersom jag av erfarenhet visste om dessa bekymmer såg jag till att ge mig iväg till jobbet i mycket god tid. Jag skulle köra linje 101, skyltad X, och ta ut en vagn från Vagnhallen Majorna som sedan skulle köra runt, runt i Majorna och plocka upp de som sprungit färdigt. Jag kollade upp en linje 11 som jag kunde ta hela vägen hemifrån Bergsjön och till Mariaplan. Den skulle vara framme en halvtimme innan jag skulle börja och ta lite drygt en timme på sig dit eftersom den efter Centralstationen skulle ut på Hisingen och vända innan den fortsatte till Domkyrkan och Majorna.

Så jag satte mig på vagnen 1,5 timme innan jag skulle börja jobbet. Jag såg fram emot den långa restiden och tänkte ta till vara på  den med mitt ritblock som jag tagit med mig. Men när vi kom till Gamlestadstorget tog det stopp. Efter att ha stått några minuter på hållplatsen meddelade kollegan via högtalarna: ”Jag har ingen aning om varför vi står still och det vet inte trafikledningen heller”. Men han rekommenderade oss att ta någon av Angeredslinjerna från andra spåret, där trafiken fortfarande rullade.
”Tur att jag har marginaler”, tänkte jag och vandrade över till andra spåret, där en 4:a dök upp. Den hade som alla andra linjer en annorlunda körväg idag och tog oss till Korsvägen via Redbergsplatsen utan att passera Centralstationen.

Och från Korsvägen skulle jag, på Reseplanerarens inrådan, ta en 8 eller 13 till Marklandsgatan och där byta till en 11 vidare till Mariaplan. Men samtidigt såg jag på sociala medier kollegor som rapporterade från Göta Älvsbron, där det blivit strömlöst så spårvagnstrafiken stod still. Och där var ju då alla 11:or jag skulle åka med. Så när jag till slut lyckats tränga mig på en 8 på Korsvägen och tagit mig till Marklandsgatan (alla i den knökfulla vagnen utom jag hoppade av på Botaniska trädgården) så bestämde jag mig för att det skulle gå både smidigare och snabbare att promenera därifrån till Vagnhallen Majorna än att vänta på nästa 11. Så det gjorde jag, och några tusen andra människor. Men när jag kom till Godhemsgatan såg jag så till slut 11:an närma sig och åkte med den en hållplats. Sen var det bara den korta promenaden från Mariaplan till Vagnhallen kvar, och däremellan korsade löparna vägen för mig återigen. Här var det dock inte avspärrat så jag kunde vänta på ett väl valt tillfälle och sedan rusa förbi dem alla.

När jag äntligen kom fram var jag bara två minuter sen! Två ihopkopplade M28:or (inte PLC) hade ställts upp åt mig och jag hann både göra ett iordningsställande, gå på toaletten och prata lite snabbt med Alex som var där med Ringlinien. Och jag hade fortfarande ett par minuter på mig att pusta ut innan det var dags att ge sig in i smeten på riktigt. Jag skulle alltså köra speciallinjen 101, som från hallen körde via Kaptensgatan och Stibergstorget till Järntorget, sen svängde höger upp till Linnéplatsen och upp till Axel Dahlströms Torg. På Linnéplatsen var det förstås knökfullt med folk. Likaså på Botaniska. Och någonstans dessförinnan gick TLI ut med ett anrop om att det var stopp på Marklandsgatan i den riktning jag var på väg, på grund av ett rampfel, så jag hann inte mycket mer än att lämna hållplatsen Botaniska innan jag befann mig i en lång kö av spårvagnar som alla ville till Marklandsgatan.

Men ungefär som jag ställde mig i kön där så anropade TLI igen och sa att stoppet var löst. Det var dock en hel del vagnar som stod där längsmed Slottskogsvallen och eftersom det var en hel del människor som ville med dessa vagnar från Marklandsgatan så det tog en hel del minuter innan det ens började rulla. Sakta, sakta framåt. Och när jag kom upp till Axel Dahlströms Torg, som var min ändhållplats, så var jag 14 minuter sen. Med mina fem minuter reglertid så avgick jag alltså därifrån 9 minuter sen. Ner till Marklandsgatan igen, som återigen var full med människor. Tog några minuter att lasta på människor. Vidare till Botaniska, där det står en vagn och lastar på människor så jag får vänta tills den kört innan jag kan stanna till vid hållplatsen och försöka få plats med mer folk. Ytterligare några minuter sen när jag väl kommer därifrån. Ner till Linnéplatsen. Där är det inte riktigt lika mycket folk längre så det tar bara någon ynka minut där. Här upptäcker att jag fått problem med bakre dörrarna i förstavagnen. Det är gamla hederliga knuffdörar som när de trycks upp automatiskt går igen igen, men det var just det de inte gjorde. De ville inte gå igen av sig själva så jag fick resten av turen ta till högtalarna och be mina passagerare att stänga dörren åt mig. Vidare neråt. Olivedalsgatan och Prinsgatan är i princip som vanligt och tar därför inte så mycket längre tid än vanligt. Men sen är det dags för Järntorget. Det är ändhållplats enligt körkortet men jag ska köra vidare åt vänster till Masthuggstorget och sedan fortsätta till Axel Dahlströms Torg igen, via Fjällgatan. Av någon anledning är det ingen reglertid på ändhållplats Järntorget, vilket är mycket märkligt då det tar kanske en minut bara att komma över korsningen och fram till reservhållplatsen på första långgatan, och när jag väl är där tar det flera minuter för alla människor att komma av vagnen, eftersom hållplatsen är väldigt liten och inte får plats med särskilt många avstigande människor. Samtidigt så är det flera som undrar vart vagnen går härnäst. Så de kommer fram till mig och frågar (fastän jag förklarat det i högtalarna tidigare). Någon undrar om jag kör till Chapmans Torg. ”Javisst gör jag det”, svarar jag utan att ha tittat efter så noga i körkortet. Jag körde ju där innan.

Så när det äntligen är slut på frågor och alla som vill har gått av och jag fått hjälp med att stänga bakdörrarna så rullar jag iväg igen. Och kollar ner på iTiden och ser att jag inte alls kör till Chapmans Torg utan svänger av vid Stigbergstorget  och kör 11:ans väg till Fjällgatan och så vidare. Jag tar högtalaren och riktar mig till den passagerare som frågat efter Chapman och ber om ursäkt för att jag gav fel information. Jag förklarar att jag alltså svänger av och inte kör till Chapmans Torg. Då rusar inte bara den tilltalade kvinnan utan flera andra människor fram till mig. Bland annat en äldre dam som är rasande. För Västtrafiks personal hade minsann sagt till henne att hon skulle ta den här vagnen till Chapmans Torg. De hade pekat på den här vagnen.

Jag stannade till vid Masthuggstorget och öppnade den lilla luckan så jag kunde höra vad de sa och så kunde svara dem. De ställde sig då i dörröppningen, halvvägs ute, halvvägs inne. Och jag förklarade läget att jag inte går till Chapmans Torg utan svänger av mot Fjällgatan. ”Näe, Västtrafiks personal sa faktiskt att den här vagnen går till Chapmans Torg!” Jag höll huvudet kallt och förklarade att det är många som är lite snurriga idag på grund av de många omläggningarna. Men hon ihärdade och krävde att få åka till Chapmans Torg eftersom personalen på hållplatsen sagt att hon skulle få åka dit med denna vagnen. Jag förklarade att jag måste köra vagnen så som den planerats och föreslog att hon antingen kunde byta på Stigbergstorget eller promenera därifrån. Promenera ville hon då absolut inte göra men hon och de andra flyttade sig åtminstone från dörren så jag kunde stänga den och köra vidare, och medan hon gormade i mitt öra förklarade jag via högtalarna för övriga passagerare som kanske också var inställda på Chapmans Torg att de var tvungna att hoppa av och byta på nästa hållplats.

Där kunde jag sedan pusta ut och ringa upp TLI för att felanmäla min dörr. Fram till Axel Dahlströms Torg var det nu nästan som vanligt. 19 minuter sen till ändhållplats men nu hade jag åtminstone 15 minuter reglertid så jag var bara 5 minuter sen när jag körde därifrån. Jag hade då gått bak för att låsa mina bakdörrar, men upptäckte då att de funkade som de ska igen. Så medan jag körde därifrån ringde jag upp TLI igen och sa att de inte behövde skicka någon låssmed.

Det var första varvet, det.

Och det blev inte direkt lugnare de följande turerna. Eller, det var åtminstone inga fler stopp men det var hela tiden kö till Marklandsgatan och Botaniska så det tog flera minuter att komma igenom den smeten. Då var det skönt att det stod massor med trafikledare och personal från Västtrafiks trafikantservice på hållplatsen, som dels informerade passagerare men också motade bort dem så de inte skulle springa (eller ramla) ut framför vagnarna. Visst var det flera som inte verkade höra informationen som Västtrafikpersonalen på plats ropade ut för full hals, och inte heller vagnens automatiska utrop (”Linje … mot Järntorget, via Linnéplatsen” samt ”Linje … mot Högsbotorp, via Ekedal”) verkade räcka helt, för då och då kom det några passagerare och frågade mig vart jag var på väg. Jag körde som sagt en extrainsatt speciallinje som var skyltad med ett stort rött X och detta verkade många skriva in sina egna önskemål i för frågorna jag fick var oftast inte formulerade som ”vart kör du?” utan snarare som ”Du kör väl till Scandinavium?” eller ”Visst kör du till Avenyn?”. Men som sagt, det var ändå relativt få frågor och hade inte personalen med gula västar funnits där hade det varit omöjligt att lämna hållplatsen för jag hade fått stå där och svara på frågor hela dagen annars. Så de ska ha en står applåd och en varm kram för sin insats.

Efter det första varvet så var jag van och inställd på att aldrig vara i tid så nu var det mest bara kul att köra i den takt det gick. Och jag informerade glatt i högtalarna om vilka (begränsade) möjligheter det fanns att ta sig från Järntorget mot stan. Försökte visa på gott humör för att sprida det vidare till alla passagerare som med god rätt kunde tänkas känna humöret svikta där de stod och trängdes med svettiga och varma maratonlöpare utan att ha nån aning om hur de tar sig till sin hållplats.

Från Järntorget upp till Axel Dahlströms Torg var det hela tiden i princip folktomt på vagnen. Vid ett tillfälle stannade jag till på Masthuggstorget för att där stod en äldre man och kvinna. De stod i bakre delen av hållplatsen men gick inte på så jag stängde dörrarna igen. Men så fort dörrarna stängts kom kvinnan springandes mot främre dörren och knackade på den (istället för att trycka på öppna-knappen). Så jag öppnade den. Hon klev upp ett trappsteg och frågade om jag kör till Marklandsgatan. Jag svarade ”Jajjemen!” och hoppades på att få stänga dörrarna strax. De båda gick in i vagnen och så fort jag fått igen dörrarna kom hon rusandes till mig igen med en följdfråga hon precis kommit på: ”…Via Chapmans Torg?”. Då fick jag återigen förklara att jag tyvärr inte kör via Chapmans Torg utan jag svänger av till Fjällgatan. Då blev mannen fly förbannad och gormade om att de minsann hade väntat jättelänge och alla linjer är ju helt konstiga idag. Jag bibehöll mitt inställsamma leende och sa att ”Ja, Göteborgsvarvet gör ju att det blir lite snurrigt på de flesta linjerna idag”. Mannen ihärdade och talade bryskt om för mig att ”Men ni får ju för fan skylta då!”, samtidigt som han gick ner för trappan ut ur vagnen. Jag hade alltså inte lyckats komma iväg från hållplatsen än. Jag försökte på avståndet som uppstod på hans väg ut ur vagnen förklara att de här 50 år gamla pedalvagnarna går inte skylta mer än vad den redan är skyltad. Väl ute på hållplatsen fortsatte han sin harrang. ”JA, MEN…” var det enda jag hörde för sen dränktes hans klagosång av varningsljudet från dörrarna jag tvångsstängde. Inte helt professionellt men jag tycker ändå det var ett ganska oskyldigt sätt att visa att mitt tålamod var slut.

Resten av eftermiddagen var sedan relativt lugn, när jag hade förlikat mig med förseningarna och att det hela tiden var propp vid Marklandsgatan och Botaniska. Jag lyckades till och med bli bara 12 minuter sen ett varv, så då hade jag hela 3 minuter reglertid kvar så jag kunde gå på toaletten i lugn och ro.

När jag sedan körde in min linje X i hallen igen så hade omläggningarna lagts tillbaks så trafiken var lite lugnare. Men försenad. Jag var bara några minuter sen men när jag kom upp till Vagnhallen Majorna så var det kö in till hallen. Det var fler vagnar som skulle in samtidigt än det var arbetare i hallen. Så jag blev ganska sen till slut ändå. Och missade vagnen jag skulle åka med till min rast på Göta Källare. Dit kom jag då en kvart försenad. Som tur var hade jag nästan en timmes rast så jag hann åtminstone äta min mat innan jag skulle ut och köra igen. Det var inte så mycket folk där uppe, vilket var ganska skönt efter en lång dag med överfull vagn. Så det gick att samtala lugnt och sansat med kollegorna runt matbordet. Trevligt och avslappnande. Alla var nog lika möra efter dagen som gått.

Sen skulle jag ut och köra igen. Då var loppet över men istället skulle folk ut och festa. Jag körde 4:an till Mölndal, sen till Angered där jag blev en 8 till Frölunda och därifrån körde jag in i hallen och avslutade min arbetsdag. Så det andra passet blev väldigt lugnt och skönt, med lagom mycket skräniga fulla människor.

Och det var Göteborgsvarvet sett från förarhytten på en spårvagn.

763 – Axel Engdahl

20120510-113115.jpg

Igår körde jag återigen en sån där himmelsk pedalvagn. 763, Axel Engdahl. Den hade inte samma nostalgiska klang i klart- och utsignalen tyvärr men några mer följsamma pedaler har jag inte varit med om. De lydde min minsta vink! Kan det möjligen ha att göra med att det var en PLC-vagn? Alltså en upphottad M28. M28 byggdes för nästan femtio år sedan nu så det är anmärkningsvärt att den går bättre än många yngre vagnar.

En särskild fantastisk sak med 763 är att den är nästan helt ljudlös. Dels verkar alla skruvar vara åtdragna, för jag kunde köra över spårkryss utan att det lät som att vagnen skulle skramla isär (vilket är det största problemet med pedalvagnar i allmänhet, att de låter så förskräckligt). Men dessutom, varandes PLC så har tachografen (alltså färdskrivaren) bytts ut mot en modernare variant som inte tickar högljutt så fort du börjar rulla. Den tickade inte alls! I början blev jag nästan lite rädd för tystheten för första gången jag stannade till och märkte hur tyst det blev så trodde jag att strömmen hade gått…

En annan fröjd med denna vagn var att den var ihopkopplad med 723 som släp. Karin Boye. Och om jag var imponerad av hur bra förra pedalsetet jag skrev om jobbade ihop så var det ingenting mot dessa giganter. Axel och Karin verkar menade för varann.

Och när jag skriver detta är det via min mobil på väg till möte med facket. På linje 11 i just vagn 763-729. ❤

859 – Smilet

En sån himla fin och go vagn! Dels för att den jobbade bra i samarbete med släpvagnen och inte ryckte till i var och varannan rörelse, men också för att den i övrigt rullade väldigt mjukt och fint. Pedalerna reagerade precis som jag ville att de skulle. Men det kanske absolut trevligaste var klartsignals-plinget. Många vagnar har inget pling alls utan låter bara lite fisigt eller inte alls, men Smilet hade en klar och fin klarsignal som inte lät som någon signal jag hört på någon annan vagn. Det lät snarare som ett gammalt gemytligt Ringlinie-pling. Och utsignalen var också den ovanligt klar och fin. Så det kändes som att jag satt och tuffade runt i en gammal muséevagn. Det var en dag med gott humör.

Smilet var en amerikansk alligator som levde i fångenskap på Sjöfartsmuseets Akvarium i Göteborg mellan 1924-1987.

Tillgängligheten

Ibland förstår jag mer än vanligt frustrationen som får folk att skriva att pedalvagnarna borde vandaliseras, sättas i brand och skrotas.

Jag tog i fredags ut ett pedalvagnset på linje 3. (Det är väldigt sällan jag får köra ut vagnar alls eftersom jag oftast tar över en redan rullande vagn ute på stan.) På grund av arbete med vändslingan på Marklandsgatan så vänder linje 3 nu på Axel Dahlströms Torg. Och det var när jag kom till Axel Dahlström som detta inträffade.

Där var två damer som väntade på vagnen. Den ene av dem satt i rullstol, vilket gjorde att jag skämdes å Västtrafiks vägnar då hon inte skulle kunna komma på min pedalvagn. Det är ju nämligen så att bara de nyare vagnarna, M31 och M32, har möjlighet att ta ombord rullstolar, bland annat pga av att pedalvagnarna är så höga att det behövs trappor för att komma in i dem.

Så där satt jag och skämdes en stund då jag hade tio minuter reglertid. Efter några minuter kommer de två damerna fram till mig och frågar om jag vet ifall nästa vagn som kommer är en nyare vagn så de kan åka med. De hade nämligen velat åka med den förra vagnen men också den var en pedalvagn. Jag har förstås ingen möjlighet att veta vad nästa vagn som kommer är av för typ, vilket jag förklarade för dem och tillade att det står i tidtabellsskärmen i väntkuren. Den digitala alltså. Men, sa de, där står av någon anledning bara nästa tur – alltså min tur – med.

Jag bad om ursäkt och sa att då finns det tyvärr inte särskilt mycket att göra utan de är lämnade åt turen. Vi får helt enkelt hålla tummarna för att nästa vagn som kommer är en modern vagn.

Strax innan jag sedan åker iväg så kommer nästa vagn, som ska köra efter mig. Det är också en pedalvagn.

Så damerna fick vänta på ännu en nästa vagn. Jag tuffade iväg och fick inte veta hur det gick för dem men när jag var vid Jaegerdorffsplatsen så gick trafikledningen ut med ett allmänt anrop. De sa att det var stopp i vändslingan på Axel Dahlströms Torg på grund av en vagn på linje 3 som inte fick in sin rullstolsramp…

Med andra ord så hade damerna alltså fått vänta 20+ minuter, sett tre treor åka förbi som de inte kunde åka med och sedan äntligen fått komma på en vagn, som då inte gick köra iväg på grund av att rampen de tog sig på vagnen med krånglade.

Kul liv.

Vårkänslor

Jag gick ner till hållplatsen för att åka och handla på Kortedala Torg en snabbis innan jobbet. På håll ser jag tre stycken gula rälsarbetsfordon och en vit trafikledarbil. ”Satan, nu är det urspårning så jag kommer bli försenad”, tänkte jag. Men när jag kom ner till spåret såg jag att det bara var ett gammalt hederligt spårarbete på gång.

Den senaste tiden har det förutom att hastigheten sänkts från 60 till 15 i tunneln där borta (tydligen pga att spåret är för brett) lagts ut massa ny räls på backen jämte spåren över hela Bergsjön, i förberedelse för en rejäl overhaul. Och det är ett vårtecken om något. När tjälen gått ur backen ska Göteborgs stad börja gräva överallt. Och de senaste dagarna har det hängts upp massa nya trafikmeddelanden i personalrummen angående vårens spårarbeten. I slutet av mars och början av april ska det jobbas rejält i spåren mellan Gamlestan och Bergsjön och då blir det förstås trafikomläggningar. Hoppas de inte infaller de dagar jag kör Bergsjölinjerna. Fast eftersom dessa arbeten läggs på kvällarna/nätterna kommer det hur som helst krocka med att jag ska försöka ta mig hem från jobbet. :/

Ett annat spårarbete som är inplanerat ungefär samtidigt är vid Getebergsäng ut mot Mölndal, så även de linjerna kommer köra andra vägar. Och i sommar blir det ännu mer av den saken eftersom sommartidtabellen innehåller färre turer och det då är lägligt att planera spårarbeten då. Bland annat ska det byggas om ute vid Östra sjukhuset, samt vid Munkebäckstorget, så att linje 5 ska kunna köra vidare dit ut.

Göteborg, city of vägarbeten.

Fint avslut på arbetsdagen

Jag körde från Frölunda mot Vagnhallen Majorna och ser när jag närmar mig Nymilsgatan två vita prickar i luften som rör sig vid hållplatsen. Antar att det är passagerare (kanske såna där trendiga bollmössor?) så jag saktar ner för att plocka upp dem. Men när jag kommer fram ser jag att det inte alls är passagerare utan två små svansar på två små rådjur! Och de får panik när min stora plåtlåda kommer rullande mot dem men istället för att springa tillbaks samma väg de kom så springer de in framför vagnen. Och där velar de fram och tillbaka. Jag har självklart sänkt farten till i princip noll nu och betraktar bara de små liven medan jag funderar vilken knapp på komradion jag ska trycka på för att förvarna övriga vagnar om att vi har djur i spåret. För spåret är ju inhägnat så rådjuren hittar inte ut. Då dyker en spårvagn upp från andra hållet och rådjuren får panik igen. Det är en ganska brant backe där men kollegan måste ha undrat varför jag stod still för han saktade också ner. Eller så hade han lyckats få syn på de små liven. I alla fall så sprang de nu iväg åt det håll de var på väg och den första lyckades ta klivet över staketet och in i skogen. Men den andra tvekade och blev kvar på det inhägnade spåret. Kollegan, som då också hade stannat bara några meter från rådjuren, blinkade då med helljuset och satte fart på det kvarvarande rådjuret som tog mod till sig, tog fart, satsade och hoppade över staketet och försvann med sin vän in i skogen. Jag och kollegan började rulla och mötte varann med varsitt saligt leende.

20 år idag

Idag är det 20 år sedan spårvagnsolyckan på Vasaplatsen. Gp uppmärksammar detta med en (kort) artikel – även på Trafikbloggen – och P4 Göteborg gör ett inslag (och det är från P4 bilden kommer). Gp listar samtidigt andra allvarliga olyckor som spårvagnar varit inblandade i.

Men jag vill tipsa om (vilket jag gjort tidigare) P3 dokumentärs program om spårvagnsolyckan, som i vanlig ordning är extremt välgjort och samtidigt ganska jobbigt att lyssna på.

Om två timmar ska jag iväg till jobbet och det känns då ganska skönt att jag ska köra linje 11 och linje 4 så att jag inte kör över Vasaplatsen eller Aschebergsgatan idag.

Uppdatering: Västnytt gjorde också ett inslag om detta, där de bland annat intervjuade en av poliserna som var på plats samt några av butiksägarna på Vasaplatsen.

En delad stad

Jag har länge tänkt att jag ska göra ett inlägg om den tydliga segregationen i Göteborg, som gör sig särskilt tydlig med kollektivtrafiken och som blivit ännu mer tydlig sedan jag började köra spårvagn. Men som vanligt så skjuter jag det på framtiden. Likt Janne Josefsson gjorde reportage om linje 5 mellan överklassförort till underklassförort så har Det mekaniska undret gjort ett reportage om linje 11, dock ett mer konstnärligt sådant. Ett musikalbum att lyssna på under resans gång, med en låt för varje stadsdel.

Jag vet inte om jag är partisk men jag tycker nog att det inledande spåret Bergsjön är det bästa.

Här är alla låtar som en lista på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=eX2DLiQiZTQ&feature=list_related&playnext=1&list=SP4FA6104755CB1289

Varför är vagnen sen?

Jo, det ska jag tala om för er. Idag blev jag väldigt försenad. Så sen har jag inte blivit sedan utbildningen. Detta gjorde att jag började nosa efter anledningen till detta och förde därför mental logg över vad som hände längs vägen.

Jag började mitt pass på linje 11 från Järntorget samtidigt som alla andra slutar jobbet/skolan, 16:01. Min kollega kom med vagnen lite sent. Inte mycket och det är oftast ingen större fara. Sånt händer. När jag körde från Järntorget mot Bergsjön var jag 2:30 min sen. Överkomligt.

Hagakyrkan – jag hade hyffsad tur med trafikljusen på vägen hit och håller därför tiden. Hållplatsen är full av folk (jag gissar på högskolemänniskor från Sprängkullegatan) och när jag tycker alla verkar ha gått på trycker jag på knappen för att stänga dörrarna. Innan dörrarna hunnit gå igen kommer folk springande och trycker upp sista dörren. Det är ett gäng på ca 10 personer som alla går in genom en och samma dörr. När sista personen verkar kommit in väntar jag på att den lilla gröna lampan ska börja lysa så jag kan låsa dörrarna. Men den blinkar bara till för det kommer ett nytt gäng och öppnar dörrarna. Detta händer ett par gånger och när jag till slut får låst dörrarna slår trafikljuset om precis framför nosen på mig och när sedan får klartecken att köra är jag 4:30 min sen.

Grönsakstorget – Här är det sällan mycket folk och på- och avstigning går därför smidigt. Flyt med trafikljusen på vägen hit gör att jag inte är mycket mer än 4 min sen.

Domkyrkan – Likt Hagakyrkan är det ovanligt mycket folk här vid denna tiden. Några eftersläntare som kommer springandes i sista minuten precis innan jag låst dörrarna. Vid sådana tillfällen brukar jag oftast öppna dörrarna åt dem eftersom det tar mindre tid än om de skulle tryckt på knappen när de kom fram. Kör härifrån 4:30 min sen.

Brunnsparken – Det står redan en vagn på hållplatsen, men det är stort nog för att två vagnar ska få plats. Innan jag hinner över korsningen till hållplatsen smiter dock en taxibil emellan från höger. Jag ser också att en 4 kommer från höger och vill köra in efter mig. Därför öppnar jag inte dörrarna när jag kommer fram till hållplatsen utan väntar på att den första vagnen ska köra iväg så jag kan släppa av passagerarna längst fram på hållplatsen. Eftersom på/avstigning tar lång tid i Brunnsparken vi den här tiden så skulle det bli kö om jag öppnade dörrarna medan jag stod som tvåa på hållplatsen. Bättre att vänta lite och köra fram när främre vagnen kör alltså, så kommer 4:an in bakom mig och står inte i vägen från andra vagnar. Men taxibilen mellan mig och vagnen framför hänger inte med när de främre vagnen kör så när varningssignalen för övergångsstället framför slutar blinka och låta så är taxin inlåst at folkmassan som rusar över övergångsstället. Så jag kommer bara nästan hela vägen fram. Av/på-stigning går förvånansvärt snabbt och jag är bara ca 5 min sen när jag kör iväg.

Centralstationen – Här förstår jag varför det gick ovanligt snabbt i Brunnsparken. Där står en 7:a, samma som var framför mig i Brunnsparken och alla som vill till Bergsjön har antagligen hoppat på den redan. Men den står still en stund (jag antar förarbyte) och jag får därför köa en liten stund innan jag kan köra fram och öppna dörrarna. När jag gör detta är det i vanlig ordning mycket folk som ska på och av men det går ändå hyffsat smidigt. När jag kör ut är jag ca 5:30 min sen.

Snabbspåret – På snabbspåret vinner du oftast tillbaks lite tid eftersom det är en lång sträcka utan stopp. Men i korsningen för att svänga vänster till snabbspåret strax efter centralstationen, där står fortfarande 7:an och väntar på sin signal att få svänga vänster. Och eftersom växeln där är en sådan som lägger om sig automatiskt för körning rakt fram så är jag därför tvungen att stanna och vänta en bit bort innan jag kör över markdetektorn som säger åt växeln att lägga om, vilket jag kan göra först när 7:an kört därifrån. När det väl är gjort och jag fått svänga så kommer det två trafikljus till eftersom två vägar korsar spåret. Och eftersom 7:an just åkt igenom där så dröjer det en stund innan jag får pil att köra förbi. Och väl ute på snabbspåret finns det ett par/tre stycken trafikljus också, och alla dessa blev jag förstås tvungen att stanna i eftersom 7:an hela tiden låg framför. Snabbspåret brukar det annars gå att köra ikapp tid på, men inte om det är en vagn framför. Till Gamlestadstorget anländer jag ca 6 min sen.

Gamlestadstorget – 7:an har ju precis varit där och plockat upp alla som vill till Bergsjön och som egentligen skulle tagit min vagn för 6 minuter sedan så det är inte så många som kliver på på min vagn. Desto mer som kliver av. Jag kör från Gamlestadstorget ca 6:30 min sen.

SKF – Här börjar jag komma ikapp 7:an igen, eftersom hållplatsen har massor med folk som stått och väntat på min vagn i 6 minuter för mycket. Dessa försöker tränga sig på den gissningsvis redan fulla 7:an, vilket gör att jag får köa bakom den innan jag kan släppa av mina passagerare. 7 min sen.

Och så här håller det på sedan på hela vägen ut till Bergsjön. De som stått och väntat på min vagn går på 7:an tillsammans med de som stått och väntat på 7:an. 7:an blir senare och senare. Och jag ligger bakom 7:an. Efter Kortedala är det dessutom trafikljus i alla tunnlar och de är hela tiden röda för mig eftersom 7:an är i tunneln. Hade jag inte varit sen till Brunnsparken hade jag inte behövt ligga och släpa efter 7:an och jag hade då inte varit så här sen. När jag anländer till ändhållplats Komettorget är jag 11 minuter sen. Här har jag bara 10 minuter reglertid vilket betyder att jag redan skulle kört för en minut sedan, när jag kom fram. Men innan jag kan köra vidare måste jag släppa av alla passagerare (och på ändhållplats snabbar sig inte passagerare av eftersom de förstås tänker att vagnen inte kör vidare med en gång) samt gå igenom vagnen. Detta gör jag dock väldigt snabbt och kollar bara så att det inte är någon som somnat eller av värre anledning är kvar på vagnen. Jag har ingen tid till att plocka upp allt skräp för att göra det snyggt för nästa resenärer. Sen kör jag fram till avgångsläget, lastar på de människor som stått och väntat på mig och kör iväg. 2:30 min sen från start.

Rymdtorget – Det är bara några få personer på hållplatsen. En håller upp dörren åt en som kommer springande. 3 min sen.

Resten av vägen in till stan är relativt lugn. Det är lite mer folk än vanligt eftersom det hunnit komma fler eftersom jag är sen, men på det stora hela är det bara folk som går på och inga som går av och därför blir det inte propp i dörrarna. När jag kommer till centralstationen har jag därför knappat in lite tid till och med (tack vare snabbspåret) och är bara 2 minuter sen.

Centralen – Här är det kaos. Alla ska av. Alla ska på. Det går säkert en minut innan jag kan göra det första försöket att stänga dörrarna. Några dörrar stängs men andra hålls öppna. Någon kommer springande så jag öppnar framdörren åt dem. Och stänger igen. De flesta dörrar stängs och när jag ser att den sista dörren är på väg att gå igen gör jag mig redo för att trycka på låsknappen så fort den gröna lampan börjar lysa. Den blinkar till, men då kommer en grupp soldater på led och hinner öppna dörrarna innan jag hinner låsa. Samtidigt ser jag hur en annan dörr öppnas och folk börjar gå av. Kanske undrar de irriterat varför jag inte kört. Strax gör jag det. Då har jag stått still på centralen i över två minuter och är ca 4:30 min sen.

Brunnsparken – Här är det samma visa. Massvis med folk som både går av och går på om vartannat och därför stoppar upp varann. Jag kör härifrån lite mer än 5 min sen.

Domkyrkan – Jag har tur och hamnar inte i nån kö bakom varken buss eller spårvagn, som samsas om denna hållplats, och knappar därför in en del tid. Här är det inte så många som går på för att åka åt mitt håll. Ännu färre som går av. Ca 5 min sen.

Grönsakstorget – Ungefär samma som Domkyrkan. Lagom mycket folk. Jag håller tiden och varken tappar eller tar igen någon tid. 5 min sen.

Hagakyrkan – Samma som föregående hållplatser och jag har hyffsad tur med trafikljuset ut från hållplatsen som slår om nästan direkt till min fördel. 5 min sen.

Järntorget – På vägen hit är det fler trafikljus som jag också hade tur med och därför knappar in något på tiden. Men hållplatsen Järntorget är i princip samma situation som Centralstationen. Massvis med folk som både vill gå på och av i ingen särskild ordning alls förutom att alla vill vara först in/ut. När jag lyckats få stängt och låst dörrarna och trafikljuset säger att jag får köra ut från hållplatsen och över korsningen så är jag 5:30 min sen.

Masthuggstorget – När jag körde från Järntorget märkte jag att det är väldigt mycket folk i vagnen inte bara genom att kolla i inre backspegeln utan på att det också går väldigt trögt att komma upp i fart. Vagnen har blivit några ton tungare. Och tyngre blir den för på Masthugget är det nästan bara påstigande passagerare och eftersom vagnen redan är i princip fullsatt (”Det går alltid in en till” är ett spårvagnsmåtto) så tar det lite längre tid än vanligt för folk att komma på vagnen. Precis jämte förarhytten, i öppningen till första dörren, har ett skränigt gäng tonåringar klämt in sig, och skriker till påstigande att ”vagnen är full!” för att skrämma bort nya passagerare. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dem men som tur är låter sig inte nyanlända sig skrämmas. Jag kör härifrån ca 6 min sen.

Stigbergstorget – Den här sträckan går det oftast få tillbaks lite tid på för spåret är delvis separerat från den övriga trafiken, som du har god uppsyn över, samt ett trafikljus i mitten av sträckan som så gott som alltid slår om till din fördel i god tid. Men ska du svänga vänster uppe i backen, som 11:an som jag kör gör, så kan du få vänta ett tag tills det trafikljuset slår om. Här hade jag lite tur för det kom just en annan 11:a i motsatt riktning som gjorde att jag fick trafikljuset snabbare än vanligt. På hållplatsen är det många nya passagerare som vill ut mot Saltholmen. Inte särskilt många som går av. De skräniga tonåringarna bredvid mig fortsätter konstatera för folk i dörren att vagnen är full och jag ser hur folk desperat försöker hitta en plats att komma in genom dörrarna. Jag hör hur tonåringarna börjar muttra bland varann ”Men varför kör han inte..?”. Jag låtsas som jag inte hör dem utan väntar bara på att dörrarna ska gå igen, vilket de gör automatiskt när jag tryckt på knappen, så fort det inte är någon som står i vägen för sensorerna i dörrarna. Alla dörrar utom den längst bak stängs. Jag väntar lite och hoppas på att personerna där bak ska knö in sig så dörrarna kan stängas men märker att det inte verkar vara så. Så jag tar tag i mikrofonen och bereder mig på att hjälpa till. ”MEN KÖR DÅ JAG HAR BRÅTTOM!!!”, skriker en av tonåringarna som står två centimeter ifrån mig på andra sidan plexiglaset medan hennes vänner fnissar febrilt. Jag sväljer ett raseriutbrott och ignorerar dem återigen medan jag håller nere mikrofonknappen och ber passagerarna i bakre vagnen att vara vänliga att tränga ihop sig lite till så jag kan stänga dörrarna. Dörren går automatiskt igen med en gång. Jag låser och kan köra iväg. 8 min sen.

Fjällgatan – Här är det knappt några påstigande, bara avstigande. Bland annat de skräniga tonåringarna. Skönt. Jag håller min 8 minuters försening.

Resten av vägen ut till Saltholmen är det på ungefär samma sätt. Eftersom jag nu är ganska sen är det som att jag istället är nästa 11:a i tidtabellen, fast tidig. Därför är det fler påstigande än vanligt, även om det inte är jättemånga, för det är inte så många som åker spårvagn ute i de krokarna. Mest är det avstigande passagerare. Men att vara försenad har sin snöbollseffekt. Just eftersom du är försenad har det hunnit komma fler människor till hållplatsen än beräknat och då blir du lite sen, sen lite mer sen och sen lite mer sen och snöbollen blir större. För det är ganska många hållplatser ut till Saltholmen. På sträckan är det också ganska många mer eller mindre logiska trafikljus som du sällan har tur med. Så till Saltholmen anländer jag 10 minuter sen. Här har jag 11 minuter reglertid och har alltså en hel minut på mig att gå igenom vagnen och så vidare. Jag skulle till och med hinna gå på toaletten och inte behöva bli jättesen för det. Men jag bestämmer mig för att jag kan hålla mig tills jag kommer till Bergsjön igen (om 60 min). För nu är klockan efter 18 och det är inte längre särskilt mycket folk inne i stan och då kommer jag antagligen vara i princip i tid och därför kunna gå på toaletten i lugn och ro.

Jag inser att den här texten får det att låta som ett väldigt stressigt arbetspass men jag vill påstå att det faktiskt inte är särskilt stressigt. Men det krävs kanske en särskild typ av person för att inte låta sig stressas upp av detta. Samtidigt tror jag att det är något en spårvagnsförare lär sig med tiden, att se förbi det stressiga. Det går helt enkelt inte att göra särskilt mycket åt att du blir försenad och då är det dumt att bli stressad över det.

Med det sagt hoppas jag att du nästa gång spårvagnen är försenad inte sitter och är förbannad på föraren. Vi är precis som du bara arbetare som gör vårt jobb, och vi gör det för er skull.

Taggad