Jag började mitt pass på linje 11 från Järntorget samtidigt som alla andra slutar jobbet/skolan, 16:01. Min kollega kom med vagnen lite sent. Inte mycket och det är oftast ingen större fara. Sånt händer. När jag körde från Järntorget mot Bergsjön var jag 2:30 min sen. Överkomligt.

Hagakyrkan – jag hade hyffsad tur med trafikljusen på vägen hit och håller därför tiden. Hållplatsen är full av folk (jag gissar på högskolemänniskor från Sprängkullegatan) och när jag tycker alla verkar ha gått på trycker jag på knappen för att stänga dörrarna. Innan dörrarna hunnit gå igen kommer folk springande och trycker upp sista dörren. Det är ett gäng på ca 10 personer som alla går in genom en och samma dörr. När sista personen verkar kommit in väntar jag på att den lilla gröna lampan ska börja lysa så jag kan låsa dörrarna. Men den blinkar bara till för det kommer ett nytt gäng och öppnar dörrarna. Detta händer ett par gånger och när jag till slut får låst dörrarna slår trafikljuset om precis framför nosen på mig och när sedan får klartecken att köra är jag 4:30 min sen.

Grönsakstorget – Här är det sällan mycket folk och på- och avstigning går därför smidigt. Flyt med trafikljusen på vägen hit gör att jag inte är mycket mer än 4 min sen.

Domkyrkan – Likt Hagakyrkan är det ovanligt mycket folk här vid denna tiden. Några eftersläntare som kommer springandes i sista minuten precis innan jag låst dörrarna. Vid sådana tillfällen brukar jag oftast öppna dörrarna åt dem eftersom det tar mindre tid än om de skulle tryckt på knappen när de kom fram. Kör härifrån 4:30 min sen.

Brunnsparken – Det står redan en vagn på hållplatsen, men det är stort nog för att två vagnar ska få plats. Innan jag hinner över korsningen till hållplatsen smiter dock en taxibil emellan från höger. Jag ser också att en 4 kommer från höger och vill köra in efter mig. Därför öppnar jag inte dörrarna när jag kommer fram till hållplatsen utan väntar på att den första vagnen ska köra iväg så jag kan släppa av passagerarna längst fram på hållplatsen. Eftersom på/avstigning tar lång tid i Brunnsparken vi den här tiden så skulle det bli kö om jag öppnade dörrarna medan jag stod som tvåa på hållplatsen. Bättre att vänta lite och köra fram när främre vagnen kör alltså, så kommer 4:an in bakom mig och står inte i vägen från andra vagnar. Men taxibilen mellan mig och vagnen framför hänger inte med när de främre vagnen kör så när varningssignalen för övergångsstället framför slutar blinka och låta så är taxin inlåst at folkmassan som rusar över övergångsstället. Så jag kommer bara nästan hela vägen fram. Av/på-stigning går förvånansvärt snabbt och jag är bara ca 5 min sen när jag kör iväg.

Centralstationen – Här förstår jag varför det gick ovanligt snabbt i Brunnsparken. Där står en 7:a, samma som var framför mig i Brunnsparken och alla som vill till Bergsjön har antagligen hoppat på den redan. Men den står still en stund (jag antar förarbyte) och jag får därför köa en liten stund innan jag kan köra fram och öppna dörrarna. När jag gör detta är det i vanlig ordning mycket folk som ska på och av men det går ändå hyffsat smidigt. När jag kör ut är jag ca 5:30 min sen.

Snabbspåret – På snabbspåret vinner du oftast tillbaks lite tid eftersom det är en lång sträcka utan stopp. Men i korsningen för att svänga vänster till snabbspåret strax efter centralstationen, där står fortfarande 7:an och väntar på sin signal att få svänga vänster. Och eftersom växeln där är en sådan som lägger om sig automatiskt för körning rakt fram så är jag därför tvungen att stanna och vänta en bit bort innan jag kör över markdetektorn som säger åt växeln att lägga om, vilket jag kan göra först när 7:an kört därifrån. När det väl är gjort och jag fått svänga så kommer det två trafikljus till eftersom två vägar korsar spåret. Och eftersom 7:an just åkt igenom där så dröjer det en stund innan jag får pil att köra förbi. Och väl ute på snabbspåret finns det ett par/tre stycken trafikljus också, och alla dessa blev jag förstås tvungen att stanna i eftersom 7:an hela tiden låg framför. Snabbspåret brukar det annars gå att köra ikapp tid på, men inte om det är en vagn framför. Till Gamlestadstorget anländer jag ca 6 min sen.

Gamlestadstorget – 7:an har ju precis varit där och plockat upp alla som vill till Bergsjön och som egentligen skulle tagit min vagn för 6 minuter sedan så det är inte så många som kliver på på min vagn. Desto mer som kliver av. Jag kör från Gamlestadstorget ca 6:30 min sen.

SKF – Här börjar jag komma ikapp 7:an igen, eftersom hållplatsen har massor med folk som stått och väntat på min vagn i 6 minuter för mycket. Dessa försöker tränga sig på den gissningsvis redan fulla 7:an, vilket gör att jag får köa bakom den innan jag kan släppa av mina passagerare. 7 min sen.

Och så här håller det på sedan på hela vägen ut till Bergsjön. De som stått och väntat på min vagn går på 7:an tillsammans med de som stått och väntat på 7:an. 7:an blir senare och senare. Och jag ligger bakom 7:an. Efter Kortedala är det dessutom trafikljus i alla tunnlar och de är hela tiden röda för mig eftersom 7:an är i tunneln. Hade jag inte varit sen till Brunnsparken hade jag inte behövt ligga och släpa efter 7:an och jag hade då inte varit så här sen. När jag anländer till ändhållplats Komettorget är jag 11 minuter sen. Här har jag bara 10 minuter reglertid vilket betyder att jag redan skulle kört för en minut sedan, när jag kom fram. Men innan jag kan köra vidare måste jag släppa av alla passagerare (och på ändhållplats snabbar sig inte passagerare av eftersom de förstås tänker att vagnen inte kör vidare med en gång) samt gå igenom vagnen. Detta gör jag dock väldigt snabbt och kollar bara så att det inte är någon som somnat eller av värre anledning är kvar på vagnen. Jag har ingen tid till att plocka upp allt skräp för att göra det snyggt för nästa resenärer. Sen kör jag fram till avgångsläget, lastar på de människor som stått och väntat på mig och kör iväg. 2:30 min sen från start.

Rymdtorget – Det är bara några få personer på hållplatsen. En håller upp dörren åt en som kommer springande. 3 min sen.

Resten av vägen in till stan är relativt lugn. Det är lite mer folk än vanligt eftersom det hunnit komma fler eftersom jag är sen, men på det stora hela är det bara folk som går på och inga som går av och därför blir det inte propp i dörrarna. När jag kommer till centralstationen har jag därför knappat in lite tid till och med (tack vare snabbspåret) och är bara 2 minuter sen.

Centralen – Här är det kaos. Alla ska av. Alla ska på. Det går säkert en minut innan jag kan göra det första försöket att stänga dörrarna. Några dörrar stängs men andra hålls öppna. Någon kommer springande så jag öppnar framdörren åt dem. Och stänger igen. De flesta dörrar stängs och när jag ser att den sista dörren är på väg att gå igen gör jag mig redo för att trycka på låsknappen så fort den gröna lampan börjar lysa. Den blinkar till, men då kommer en grupp soldater på led och hinner öppna dörrarna innan jag hinner låsa. Samtidigt ser jag hur en annan dörr öppnas och folk börjar gå av. Kanske undrar de irriterat varför jag inte kört. Strax gör jag det. Då har jag stått still på centralen i över två minuter och är ca 4:30 min sen.

Brunnsparken – Här är det samma visa. Massvis med folk som både går av och går på om vartannat och därför stoppar upp varann. Jag kör härifrån lite mer än 5 min sen.

Domkyrkan – Jag har tur och hamnar inte i nån kö bakom varken buss eller spårvagn, som samsas om denna hållplats, och knappar därför in en del tid. Här är det inte så många som går på för att åka åt mitt håll. Ännu färre som går av. Ca 5 min sen.

Grönsakstorget – Ungefär samma som Domkyrkan. Lagom mycket folk. Jag håller tiden och varken tappar eller tar igen någon tid. 5 min sen.

Hagakyrkan – Samma som föregående hållplatser och jag har hyffsad tur med trafikljuset ut från hållplatsen som slår om nästan direkt till min fördel. 5 min sen.

Järntorget – På vägen hit är det fler trafikljus som jag också hade tur med och därför knappar in något på tiden. Men hållplatsen Järntorget är i princip samma situation som Centralstationen. Massvis med folk som både vill gå på och av i ingen särskild ordning alls förutom att alla vill vara först in/ut. När jag lyckats få stängt och låst dörrarna och trafikljuset säger att jag får köra ut från hållplatsen och över korsningen så är jag 5:30 min sen.

Masthuggstorget – När jag körde från Järntorget märkte jag att det är väldigt mycket folk i vagnen inte bara genom att kolla i inre backspegeln utan på att det också går väldigt trögt att komma upp i fart. Vagnen har blivit några ton tungare. Och tyngre blir den för på Masthugget är det nästan bara påstigande passagerare och eftersom vagnen redan är i princip fullsatt (”Det går alltid in en till” är ett spårvagnsmåtto) så tar det lite längre tid än vanligt för folk att komma på vagnen. Precis jämte förarhytten, i öppningen till första dörren, har ett skränigt gäng tonåringar klämt in sig, och skriker till påstigande att ”vagnen är full!” för att skrämma bort nya passagerare. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dem men som tur är låter sig inte nyanlända sig skrämmas. Jag kör härifrån ca 6 min sen.

Stigbergstorget – Den här sträckan går det oftast få tillbaks lite tid på för spåret är delvis separerat från den övriga trafiken, som du har god uppsyn över, samt ett trafikljus i mitten av sträckan som så gott som alltid slår om till din fördel i god tid. Men ska du svänga vänster uppe i backen, som 11:an som jag kör gör, så kan du få vänta ett tag tills det trafikljuset slår om. Här hade jag lite tur för det kom just en annan 11:a i motsatt riktning som gjorde att jag fick trafikljuset snabbare än vanligt. På hållplatsen är det många nya passagerare som vill ut mot Saltholmen. Inte särskilt många som går av. De skräniga tonåringarna bredvid mig fortsätter konstatera för folk i dörren att vagnen är full och jag ser hur folk desperat försöker hitta en plats att komma in genom dörrarna. Jag hör hur tonåringarna börjar muttra bland varann ”Men varför kör han inte..?”. Jag låtsas som jag inte hör dem utan väntar bara på att dörrarna ska gå igen, vilket de gör automatiskt när jag tryckt på knappen, så fort det inte är någon som står i vägen för sensorerna i dörrarna. Alla dörrar utom den längst bak stängs. Jag väntar lite och hoppas på att personerna där bak ska knö in sig så dörrarna kan stängas men märker att det inte verkar vara så. Så jag tar tag i mikrofonen och bereder mig på att hjälpa till. ”MEN KÖR DÅ JAG HAR BRÅTTOM!!!”, skriker en av tonåringarna som står två centimeter ifrån mig på andra sidan plexiglaset medan hennes vänner fnissar febrilt. Jag sväljer ett raseriutbrott och ignorerar dem återigen medan jag håller nere mikrofonknappen och ber passagerarna i bakre vagnen att vara vänliga att tränga ihop sig lite till så jag kan stänga dörrarna. Dörren går automatiskt igen med en gång. Jag låser och kan köra iväg. 8 min sen.

Fjällgatan – Här är det knappt några påstigande, bara avstigande. Bland annat de skräniga tonåringarna. Skönt. Jag håller min 8 minuters försening.

Resten av vägen ut till Saltholmen är det på ungefär samma sätt. Eftersom jag nu är ganska sen är det som att jag istället är nästa 11:a i tidtabellen, fast tidig. Därför är det fler påstigande än vanligt, även om det inte är jättemånga, för det är inte så många som åker spårvagn ute i de krokarna. Mest är det avstigande passagerare. Men att vara försenad har sin snöbollseffekt. Just eftersom du är försenad har det hunnit komma fler människor till hållplatsen än beräknat och då blir du lite sen, sen lite mer sen och sen lite mer sen och snöbollen blir större. För det är ganska många hållplatser ut till Saltholmen. På sträckan är det också ganska många mer eller mindre logiska trafikljus som du sällan har tur med. Så till Saltholmen anländer jag 10 minuter sen. Här har jag 11 minuter reglertid och har alltså en hel minut på mig att gå igenom vagnen och så vidare. Jag skulle till och med hinna gå på toaletten och inte behöva bli jättesen för det. Men jag bestämmer mig för att jag kan hålla mig tills jag kommer till Bergsjön igen (om 60 min). För nu är klockan efter 18 och det är inte längre särskilt mycket folk inne i stan och då kommer jag antagligen vara i princip i tid och därför kunna gå på toaletten i lugn och ro.

Jag inser att den här texten får det att låta som ett väldigt stressigt arbetspass men jag vill påstå att det faktiskt inte är särskilt stressigt. Men det krävs kanske en särskild typ av person för att inte låta sig stressas upp av detta. Samtidigt tror jag att det är något en spårvagnsförare lär sig med tiden, att se förbi det stressiga. Det går helt enkelt inte att göra särskilt mycket åt att du blir försenad och då är det dumt att bli stressad över det.

Med det sagt hoppas jag att du nästa gång spårvagnen är försenad inte sitter och är förbannad på föraren. Vi är precis som du bara arbetare som gör vårt jobb, och vi gör det för er skull.

Så här började arbetsdagen, kring 18-tiden ungefär. Nu har jag kört färdigt, klockan är 04:01 och jag sitter i Vagnhallen Majorna och väntar på första vagnen hem till Bergsjön, som går om en timme.

Som synes på bilden så har det varit en händelserik kväll, fast jag hade förberett mig på värre. Den trasiga rutan – som ingen vet hur den kom till, en passagerare kom fram till mig och sa att rutan spruckit – gjorde att jag blev tvungen att göra ett vagnsbyte. Det drog ut lite på tiden så jag avgick från Torp 9 minuter sen. Tänkte att det kunde jag ta igen ute på Hisingen eftersom jag hade 12 minuter reglertid där. Men massvis med barnvagnar, halka och snorgärs som drog nödöppnaren gjorde att jag blev sen även från Hisingen sen. Och så höll det på resten av passet.

Så jag blev på dåligt humör samtidigt som jag blickade framåt åt att köra linje 10 över avenyn fram till 04 inatt. Men det var en förvånansvärt lugn natt. Inga missöden alls, förutom att tidtabellsdatasystemet hade en trettondagsbugg så vi fick köra efter den analoga tabellen istället dör våra färddatorer, och det påverkade också realtidstabellerna på hållplatserna så det var ingen som visste när vagnarna egentligen gick. Så stan var förvirrad.

Men, detta var sista gången jag körde nattvagn. På måndag börjar nämligen våra nya arbetsscheman gälla. Jag slipper då vara dagkommenderad och har spikade tider som oftast är mellan ca 15-01 och i snitt är åtta timmar långa. Vilket är nice. Det enda tråkiga med schemat jag fått är att det är 3-1. Alltså, jag jobbar tre dagar och är ledig en osv. Men sen är jag ledig två helger och jobbar två. Så det går säkert vänja sig vid. Hur som helst så kommer jag alltid kunna komma hem om nätterna utan att behöva vänta på morgontrafiken eller köpa bil. Så det är nice.

Och ja, det har ju varit lite tyst här ett tag, vilket både kollegor och internetmänniskor påpekat. Grejen var väl den att jag la upp ribban så himla högt från första början med ett superlångt och detaljerat inlägg om dagen och det var helt enkelt omöjligt att fortsätta hålla den stilen när jag började jobba på allvar. Samtidigt kände jag att när jobbet tog så mycket tid från min dag så vill jag gärna göra något som inte har med jobbet att göra den tiden då jag inte jobbar. Bloggen blev därför lågprioriterad. Men det har aldrig varit tänkt att jag skulle lägga ner den, bara att sakta ner den eller pausa den ett tag. För jag tycker ju faktiskt det är kul att skriva och det finns tydligen också folk som gillar att läsa det jag skriver. Och det är så klart extra kul.
Så kanske blir det lite mer skrivet på bloggen framöver.

En rast går fortare än en halvtimme på 2:an.

Hört i personalmatsalen alldeles nu.

(Jag har fixat en app så jag kan blogga från mobilen nu…)

En upplevelse, som sagt. Andra semesterdagen tog jag också ut för en upplevelse utöver det vanliga. Det var nollbudgetfilmfestival som min vän Peter anordnade. Förra gången hjälpte jag till att fixa med grejer och det ville jag gärna göra denna gång också. Samt vara med på festligheterna, så klart. Det var inte bara nollbudgetfilmer som visades utan även musikframträdanden. Min vän Eriks band Inkvisitionen spelade och den märkliga dadaisten Tomas Halling:

Men kvällens mest framemotsedda händelse var Henrik Möllers livevisning av två filmer på overheadprojektor:

Men, jag har trots allt hunnit jobba två dagar ändå.

I torsdags körde jag linje 1 på förstapasset och linje 11 på andra. Som sagt har det varit väldigt lugnt. Inga konstigheter över huvud taget. Jag gillar att köra 1:an. Tycker alla Frölunda/Tynneredslinjerna är rätt nice faktiskt. Och 1:an går ju ut till Östra Sjukhuset, där det är väldigt lugnt och skönt. Där är det också väldigt långa reglertider oftast, och det är alltid gött med lite paus för att fika eller kolla Facebook.

Sen när jag körde 11:an där på kvällen så hände en liten ”incident”. Eller, den kunde ha hänt. Eller nåt. Det var min allra sista runda efter en helt problemfri arbetsdag. Jag skulle vända i Långedrag (istället för att köra hela vägen ut till Saltholmen) så jag meddelade detta till mina passagerare så de hoppade av. Vändslingan i Långedrag ligger en bit efter hållplatsen och ”huvudspåret” går mitt i bilarnas körfält, så detta kan vara ett problematiskt ställe. Nu var dock klockan strax efter 00 så det var inte mycket till trafik ute (jag såg inga bilar över huvud taget) så det var ingen fara. Men jag la växelväljaren åt vänster samtidigt som jag blinkade åt höger för att eventuella bilar bakom mig från höger skulle märka att jag var på väg att köra ut från hållplatsen. Det var som sagt inga bilar alls och när jag kommit ut från hållplatsen la jag blinkersen åt vänster också eftersom jag skulle svänga vänster lite längre fram för att komma in i slingan. Men, växeln la inte om utan fortsatte ligga rakt fram för körning mot Saltholmen. Så jag blev tvungen att gå ut och spetta. Och det gjorde jag, och lät blinkersen fortsätta blinka vänster medan jag gjorde detta. Gick tillbaks in i vagnen och satte mig för att börja köra igen. Just som jag börjat svänga svischar en taxibil förbi mig i full kalabalik, på insidan, alltså min vänstersida, däråt jag svängde. Hade jag kört lite snabbare hade jag antingen tvingat upp taxibilen på trottoaren eller fått den i sidan… Spårvagnar har ingen backspegel på vänstersidan (eftersom dessa skulle kollidera med varann när spårvagnar möts) så det fanns ingen chans i helvetet för mig att se taxibilen innan det var för sent.

Som tur var hände inget utan jag kunde fortsätta mitt vändande och köra tillbaks hem till vagnhallen och sedan åka hem och sova med nattens sista 11.

I söndags började jag med att sitta som reserv på Göta Källare, redo att hoppa in om någon sjukanmälde sig eller helt enkelt inte dök upp till sin avlösning. Detta var första gången jag satt reserv så nyhetens behag gjorde det lite nervöst. Det var dock bara ett två timmar långt pass och jag satte mig i ”vardagsrummet” där det finns en tv och ämnade sitta där och rita tills jag blev kallad till att rycka ut. Mythbusters gick på Discovery och det är ju nice. Men jag märkte att jag inte hade mitt ritblock med mig. Som tur är har jag ju skaffat mig en smartphone så jag kunde sitta och spela tv-spel istället. Så då gjorde det inte så mycket att de andra ville kolla på skidåkning istället för Mythbusters.

Lugnt var det som sagt. Jag behövde inte rycka ut någonting och eftersom det bara var ett två timmar långt pass så hann det inte bli så tråkigt heller. Efter matrasten körde jag 5:an i nära nog fem timmar. Jag tror jag gillar 5:an också. Den är relativt kort men ändå varierad. Det är väldigt stor skillnad mellan Örgryte och Länsmansgården (de två stadsdelarna 5:an går mellan)… Någon dag ska jag illustrera det segregerade Göteborg utifrån spårvagnsnätet, men inte just nu. Tills jag får tummen ur så länkar jag en blogg som närmat sig detta: Intryckta avtryck.

I slutet av min tur på 5:an blev jag ovanligt trött (jag brukar inte ha några problem att vara vaken sent) så då var det tur att jag hade med min termos med te, samt ett par hallongrottor som Ola lämnat i personalmatsalen med mitt namn på (eftersom jag visat mig för slö för att ta när allmänheten bjuds). Jag stod i Torp och hade tio minuter till avgångstid. Jag hade tänt belysningen i förarhytten för att kunna ta den här bilden:

och där satt jag och fikade och lyssnade på radio. (P1 sände ett fantastiskt bra avsnitt av Kino, som handlade om ”svenskhet” på film.) Och jag funderade lite på varför inga passagerare ville gå på. Det är ju ändå ganska kallt ute, men alla passagerare stod utanför istället för att öppna dörrarna och komma in i värmen. Där jag satt och fikade i min varma och upplysta förarhytt.

Hoppsan, jag hade visst glömt låsa upp dörrarna…

Sista turen innan jag skulle få gå på matrast körde jag som en 4:a och var sen redan från Angered. Rusningstid så det var många som ville åka med. Så när jag kom in till Centralstationen kontaktade jag TLI, som sa att de skulle be en 2:a vänta på Korsvägen tills jag kört förbi där. Skönt. Men innan jag hunnit från Centralstationen kom en passagerare och ville prata med mig. Jag körde en M32:a och alla som åkt en M32:a vet att det inte är särskilt lätt att kommunicera med föraren i dessa vagnar. Hålen för kommunikation sitter bakom förarsätet (!) och på denna vagn var luckan dessutom trasig så den var igentejpad… Så för att höra vad passageraren var jag tvungen att slita upp tejpen. Han sa att en annan passagerare glömt sin telefon på sätet så han bad mig ta hand om den. Det gjorde jag så klart och tackade honom för hans goda medmänsklighet. Tejpade igen kommunikationshålen igen, plingade och rullade iväg.

På Kungsportsplatsen hörde jag hur det knackade i plexiglaset bakom mig igen. Jag snurrade på stolen och slet upp tejpen för att höra vad hon ville. Hon hade glömt trycka på + när hon stämplade sitt kort och hon skulle ju ut till Mölndal så hon bad mig att ångra stämplingen så hon kunde göra om och göra rätt. Då var jag redan gott om stressad eftersom jag var plenty sen, så då skulle jag försöka komma ihåg hur fasen jag skulle trycka i hajen för att annulera ett biljettköp… Jag tryckte lite olika kombinationer av knappar och till slut fick jag till det. Tror jag. Eller så stämplade jag bara en extra biljett åt henne. Sen rullade jag äntligen iväg och kom på att jag istället för att krångla när jag redan är sen bara kunde bett henne trycka på ”Å” på maskinen och hålla upp kortet igen…

Nåväl, äntligen var jag iväg igen, mot Korsvägen, där den där 2:an antagligen stått och väntat på mig väldigt länge nu. Jag övervägde att ringa upp TLI igen och säga att 2:an inte behövde vänta mer eftersom jag blivit ännu senare nu. Men jag gjorde inte det och när jag närmade mig Berzeliigatan (hållplatsen innan Korsvägen) ringde TLI upp mig och frågade var jag var. För antagligen hade den väntande 2:an undrat just detta. Eftersom jag nu var ganska nära så lät de 2:an fortsätta vänta och när jag rullade in på Korsvägen funderade jag över hur jag på bästa sätt kunde signalera till den väntande föraren som satt i vagnen på andra sidan att ”jag ber om ursäkt, men tack så jättemycket för hjälpen”. Min funderan visade sig ha varit i onödan för föraren vägrade titta åt mitt håll ens, antagligen förbannad över att ha fått stå still i säkert 5 minuter (och stoppat övrig trafik bakom…). Sen skyndade jag därifrån och tänkte att om föraren visste att detta var min sista tur och att jag efter Lana skulle köra in i vagnhallen så skulle hon/han nog bli ännu mer förbannad att jag slösat bort deras tid…

Det var det alltså och jag skulle äntligen få äta mat och ladda batterierna igen. På vägen in till Göta Källare mötte jag Ola, som berättade att han ställt fram ett fat med bullar i matsalen. Ljuva lycka! När jag kom upp satt det dock massa andra förare runt bullfatet och eftersom jag var tjurig och grinig efter det jobbiga förstapasset orkade jag inte sätta mig jämte dem och vara trevlig. Jag ville bara varva ner och äta min mat, så jag satte mig själv vid bordet bredvid.

Och jag hade en relativt lång rast (typ 50 min) så jag fick faktiskt ordning på mina nerver igen och huvudvärken försvann. Efter maten skulle jag köra 11:an, och 11:an gillar jag. Den är väldigt lång så det hinner inte bli tråkig att se samma saker om och om igen, plus att den har gott om reglertid så det går att pusta ut lite och dricka en kopp te på ändhållplats. Men när jag tog över vagnen undrade föraren som klev ut om jag kört Bergsjön de senaste dagarna. ”Njae, det var nog några dagar sen?”. Då förklarade han att ”Bergsjön är fullkomligt nerlusat med 15-tavlor”. Ja, det visade sig att lite här och var på hela sträckan från snabbspåret till Bergsjön så var det uppsatt ”tillfällig hastighetsgräns: 15 km/h”-skyltar. Så det gick sakta dit ut. Men ändå ganska behagligt. För nu hade rusningstrafiken lagt sig.

Det är helt enkelt mycket goare att köra på kvällen/natten, så det hoppas jag få göra mer. Dagen efter stod det på mitt schema att jag skulle köra Angeredslinjerna hela dagen så naturligtvis förväntade jag mig en dag av jävulskap. Men jag var i tid hela tiden. Förvånad satt jag och funderade på vad fasen det kunde bero på. Och varför var det så himla mycket folk inne i centrum? Ah, då slog det mig: ”Det är ju lördag idag”. Ingen rusningstrafik. Ingen stress. Då verkar det som att folk inte åker lika mycket spårvagn utan de klarar av att promenera mellan hållplatserna. ”Shoppingrunda” tror jag det brukar kallas i folkmun. Så det blev faktiskt en lugn och skön dag utan några missöden över huvud taget.

Söndag körde jag Angeredslinjerna igen, fast bara 9 och 8, som går till Kungssten och Frölunda och alltså vänder innan de gått hela vägen ut på sin räls sträcka. Och de är ensamma om att göra det så även om du blir försenad finns det ingen risk att hamna i fel ordning. Så de är ganska lugna och sköna. Dessutom en söndag. Då är det inte så mycket folk som åker med så du blir inte försenad om inget oväntat händer. Som det gjorde. Jag körde 8:an mot Frölunda och i backen efter Sahlgrenska är det en växel för att svänga antingen vänster mot Botaniska vidare till Frölunda eller höger till Linnéplatsen och vidare ner mot stan. Den är lite knepig för den är efter en kurva i nerförsbacke, som dessutom ofta är hal så här års. Men den har vi varit noga med under utbildningen så den är i regel inga problem. Och jag hade lagt växeln åt vänster, anpassade hastigheten så att jag inte skulle få glid, och tuffade ner mot växeln. Kollar kollektivtrafiksignalen (som visar stopp eller pil, alltså säger om du får köra eller inte), och den slår just om till pil åt vänster och meddelar att jag får köra däråt. Därefter glider ögonen ner mot rälsen (av reflex) för att se så att växeln ligger rätt för körning åt vänster. Det gör den inte! Eller? Jag blir tveksam, för jag fick ju pil till vänster, då borde ju rälsen ligga för körning till vänster också, men då kollar jag upp på växelkontrollsignalen, som hänger i luften ovanför växeln, och den säger att växeln ligger för körning åt höger! Så jag bromsar in. Som tur är har jag inte särskilt hög hastighet eftersom jag ju skulle svänga (och då är maxhastighet 15 kmh), men jag glider ändå över växeltungorna precis, med kanske en knapp meter. Vilket betyder att jag inte kommer åt att lägga om växeln manuellt med spettet.

Så jag står still och kallar upp TLI för att meddela att jag står still och behöver backa. Eftersom jag står på ett väldigt dumt ställe, i nedförsbacke efter kurva, finns det ju stor risk att någon kan kana in i vagnen bakifrån, så därför måste jag be TLI meddela vagnar på ingång att jag behöver backa där. Då har vi ett antal olika knappar att kontakta TLI med, som har olika hög prioritering (exempelvis kommer TLI svara på ett Kollisionsanrop före ett vanligt anrop om båda ringer samtidigt, förstås) och när jag står still ska jag trycka på SIT, ”stopp i trafik”. Men jag blev nog lite stressad eftersom jag stod så dumt till (stress i trafik är inte bra!) så jag siktade istället in mig på knappen STO, som sitter bredvid. Men inte nog med det utan istället så tryckte jag på VFL, som sitter nedanför den. Jag upptäckte dock mitt fel direkt så jag tryckte på STO omedelbart efteråt. Det var ju också fel egentligen, men trafikledaren på TLI upptäckte att jag tryckt på två knappar så hon blev konfunderad och svarade med en gång. Då sa jag att jag tryckt fel och förklarade min situation. Hon meddelade att hon då skulle varna övriga vagnar för min kommande backning, och så var det problemet ur världen. Snabbt och enkelt och utan krusiduller. Hon sa även att den växeln just felanmälts och att arbetarna skickats ut för att fixa till den.

Så då har jag fått prova på att backa också.

I måndags fick jag återigen köra Angered. Hela dagen. Och inte nog med det utan jag fick köra enbart 9:an, i nio timmar..! (Eftersom både 4, 8 och 9 går i Angered så händer det (ganska ofta) att din vagn byter från att vara dessa linjer hela tiden, men inte igår alltså.) Det var inte så farligt dock utan det är en rätt go sträcka och den hinner bara knappt bli långtråkig. Hur som helst så hanterade jag rusningstrafikstressen mycket bättre nu. Jag kände inte av den alls egentligen. Det kändes hur som helst väldigt skönt och lugnt att köra nu.

Dock lade jag märke till ett par udda passagerare som jag skulle vilja nämna. Alltså, jag vill inte tala illa om passagerare i nån generell bemärkelse, eller dessa specifika passagerare – jag gör ju faktiskt mitt jobb för dem – men de senaste dagarna har det hänt ett par saker som är märkliga helt enkelt.

Fall #1: Den första som fick mig att reagera var en ung man på hållplatsen Hjällbo. För er som inte varit där måste jag förklara lite hur den ser ut: framför och bakom spårvagnen är det broar och det går trappor ner för dessa till spårvagnen. Den här mannen kom gående ganska snabbt från trappan bakom spårvagnen. Jag antog att han skulle med vagnen så jag fortsatte ha öppet dörrarna fastän alla andra hade gått in. Men så såg jag att han inte klev på utan fortsatte gå längsmed vagnen. Så då stängde jag dörrarna. Då tryckte han på knappen till en av dörrarna så att den öppnades, och samtidigt började han springa. Men inte in i vagnen utan längsmed, framåt, och sprang över övergångstället framför vagnen, som leder till vänster om spåret. Sen saktade han ner och fortsatte gå i normal takt. Alltså; han såg till så att jag inte kunde köra iväg eftersom han ville hinna före mig över övergångsstället, fastän han uppenbarligen inte hade särskilt bråttom.

Fall #2: När alla gått på vagnen och jag stängt dörrarna upptäcker jag en man som kommer springande mot vagnen framifrån. Han har kassar i båda händerna så det går inte jättefort men snäll som jag är öppnar jag de främre dörrarna åt honom ändå. Men mannen med kassen fortsätter springa, till de stängda dörrarna i mitten av vagnen..! Varför kunde han inte gå in genom dörren jag öppnade åt honom istället för att springa längre bak, vilket tar längre tid, och öppna en stängd dörr, vilket tar lägre tid? Jag hade god lust att tvångsstänga dörrarna och åka iväg utan att han skulle få gå på (men det gjorde jag så klart inte).

Fall #3: Detta var en berusad man som jag noterade redan när han gick på. Han satte sig i främre delen av vagnen så jag kunde hålla koll på honom i backspegeln. Jag märkte att folk som satt bredvid flyttade sig efter att han började prata med honom. Han såg ut att vara ganska otrevlig så jag antar att han inte var vänlig i sin kontakt med de andra passagerarna. Detta var min sista runda innan jag skulle köra in i hallen och gå hem och sova så jag höll tummarna för att det inte skulle hända något allvarligt. Och det gjorde det inte. Det var inte så mycket folk och det blev färre och färre ju närmre ändhållplats jag kom. Jag såg att mannen dåsat av så jag antog att jag skulle få ta ett snack med honom på ändhållplats. Men, hållplatsen innan den sista så plingade han och ville av. Och jag stannade snällt. Jag låg lite plus i tiden eftersom det var söndagnatt och lite folk så jag tog god tid på mig att stanna så mjukt och fint jag bara kunde, för att mannen som uppenbarligen var berusad inte skulle trilla av sina runda fötter. Han hade nog hoppats att jag skulle göra en tvär inbromsning dock, för han var inställd på att skälla ut mig. Han gick fram till främre dörren, knackade på plexiglaset till förarhytten och började gasta om att Västtrafik är ena jävla idioter som klämmer pensionärer, handikappade och honom i dörrarna. ”Det är inte så jävla roligt och har du själv blivit klämd i dörrarna nån gång?” Och så vidare. Jag höll snällt med honom att nä det är ju absolut inte bra och så ska det inte vara. Jag ville blidka honom så han skulle gå av så snabbt som möjligt så jag kunde åka hem och sova, men han stod säkert i två minuter på översta trappsteget och skällde ut Västtrafik i mitt ansikte. Jag bad honom om ursäkt för att det var så men han svarade rasande att ”HELA JÄVLA VÄSTTRAFIK SKA BE OM URSÄKT!”, sen gick han av vagnen och rumlade in bland villorna på andra sidan gatan.

Och nu är jag ledig.

Jag har jobbat fyra dagar – mitt schema är sådant att jag i regel jobbar fyra dagar, sen är ledig två, jobbar fyra, ledig två och så vidare, med något enstaka undantag här och där – och det har gått lika bra som det brukar. Till och med mindre konstigheter än senaste blogginlägget, trots att min fyradagarsperiod började med en urspårning, som jag hörde om på Facebook två timmar innan jag började. Hade jag inte hört om den innan jag gav mig iväg till jobbet hade jag antagligen kommit för sent eftersom urspårningen var på sämsta tänkbara ställe, i växeln Angered/Bergsjön i Gamlestan så all trafik som går där (linje 4, 6, 7, 8, 9 och 11 – typ hälften av stans alla linjer) var påverkad och eftersom jag bor ute i Bergsjön så tog det tid för mig att ta mig in till stan. I normala fall tar det 18 minuter, men nu var jag ute en timme i förväg för att ha lite marginaler, och kom precis i tid. Jag tänkte att det skulle vara många upprörda och/eller frågvisa passagerare ute så jag tog min privata jacka på mig över uniformen eftersom jag inte hade någon aning om någonting och ville därför inte behöva svara på frågor. När jag hoppade på min vagn (de som blivit ”instängda” pendlade mellan Bergsjön och Bellevue) visade det sig dock att föraren var en av de som hade varit med mig under trafikveckan, och hon kände igen mig utan uniform så när jag klev på öppnade hon förardörren och kallade till sig mig och förklarade läget och så vidare. Det var kul och trevligt.

Och jag kom in till stan till slut och fick med kontorets hjälp tag på vagnen jag skulle köra. Jag skulle hoppat på 4:an på Centralen, men eftersom 4:an inte kunde köra till Angered så gick den inte över Centralen utan istället fick jag hoppa på den i Nordstan för att köra ut till Hisingen… Men det var ganska skönt att köra såna knasvägar eftersom det var ju inte mitt fel att jag inte var i tiden, så det blev aldrig särskilt stressigt.

Annars har jag börjat tycka det är rätt jobbigt att köra i rusningstrafiken. För där verkar det helt enkelt inte gå att vara i tid, och innan jag har förlikat mig med den tanken så kommer jag fortsätta vara frustrerad och stressad över att inte komma i tid. Och särskilt när jag kör 4:an eller 2:an – som jag nu börjat hata – eftersom medan spårarbetet utåt Mölndal håller på så vänder 4:an i Lana, vilket 2:an också gör. Och är du några minuter sen dit ut kan du ge dig fanken på att du kommer hamna i fel ordning. Exempelvis när jag körde 2:an för några dagar sedan ut mot Mölndal så vart jag försenad med ett par minuter och såg då vid Korsvägen att en 4:a precis körde före mig ut mot Mölndal/Lana. Jag antog att den egentligen skulle kört precis bakom mig så jag ringde upp TLI och kontrollerade detta. Mycket riktigt. Enligt schemat skulle 4:an ligga bakom mig eftersom den sedan skulle starta från Lana efter mig. Men nu låg den före och då var jag tvungen att vänta tills den kört från Lana innan jag kunde göra det, eftersom det bara finns ett spår att köra på.

Så jag blev alltså tvungen att starta flera minuter sen, och blir så klart bara mer och mer sen ju längre jag kör eftersom i rusningstid är det hur många människor som helst som vill åka med, och som håller upp dörrarna åt de som kommer springande långt bort ifrån för att de också ska hinna med.

Missförstå mig rätt, jag tycker det är fint och snällt att hålla upp dörrarna för folk. Det har jag själv gjort många gånger. Men ur mitt perspektiv som förare är det väldigt frustrerande. Åtminstone när jag är försenad. Då kan ni inte komma till mig och klaga på att vagnarna är försenade.

Sedan blir problemet ett helt annat vid 6/7-tiden, när alla kommit hem från jobbet/skolan och trafiken regleras mellan rusnings- till normaltrafik. Jag körde 7:an när jag märkte detta för på eftermiddagen hade jag kört en i rusningstrafiken med en M32:a som inte hade några problem att komma upp i 60 (och lite till..!) på några sekunder men jag blev ändå hela tiden försenad, medan jag efter min matrast vid 6-tiden körde ett pedalvagnset som kämpade länge och väl för att komma upp i 60 i nerförsbacke. Men när jag körde detta sega pedalvagnset fick jag kämpa för att inte vara för tidig. Fick stå längre än jag behövde vid hållplatserna och krypköra däremellan. Ändå kunde jag vara nästan 2 minuter för tidig när jag närmade mig nästa hållplats. Det är ju gött på ett sätt, men det är så klart inte bra att vara för tidig om passagerare planerat åka med just denna vagn.

Men, på det stora hela är det ändå väldigt lugnt och skönt och jag trivs väldigt bra med jobbet och med tempot på det.

Förresten, när jag hämtade ut den tidigare nämnda M32:an i Vagnhallen Majorna så hade jag redan två passagerare med mig:

De gav sig av så fort jag hade öppnat dörrarna dock. De hade väl ingen biljett. Men i Stockholm är duvorna lite kaxigare:

Läs hela artikeln här.

Men jag klarade mig bra hur som helst. Jag började med att köra linje 3 med en M31 och det var hur nice som helst. Lugnt och skönt och jag lyckades hålla mig i rimlig rusningstrafiktid. Jag tycker det är lite märkligt att jag inte har några problem alls nu, varken fellagda växlar eller andra grejer, som jag hade så mycket av när jag kört med instruktör eller andra förare. Men jag tror det är just det, att nu är jag min egen chef och då slappnar jag av mer och då går det helt enkelt bättre.

Plus att jag kan lyssna på radion samtidigt som jag kör. Jag har i princip aldrig lyssnat på radio förr, men har nu upptäckt att P1 är himla nice. Särskilt när de sänder nån orkester eller pianokonsert. Då känns det extra pampigt att tuffa omkring med spårvagnen. Men de har också himla intressanta kulturprogram. Som för någon dag sedan då de hade ett program angående hardcorescenen som föddes i Umeå på 90-talet. Iofs var den lite lättviktig i jämförelse med P3 dokumentärs inslag om nästan samma sak från nåt år sedan (”Veganrörelsen”). Men ändå kul. Gött också att följa nyheterna från ute i världen, höra något tas upp i nyhetssändingen på dagen för att diskuteras i nåt debattprogram senare på kvällen. Det känns knegigt och fint, då vet jag vad jag ska diskutera kring vattenhålet på lunchen sen.

Men radioapparaten är lite svårnavigerad tycker jag, så oftast låter jag kanalen vara på den som föregående förare lyssnat på (om det inte är nån reklamkanal med idiotmusik eller pladder, då trycker jag på knapparna i blindo för att hitta något annat bara vad som helst), åtminstone fram till ändhållplats. Då kan det hända att jag lyssnar på P3 eller P4. I tisdags tror jag det var som jag lyssnade på Tankesmedjan i P3, och det var ett bra exempel på nyhetsgången från program till program. Den stora nyheten var att Greklands president utlyst folkomröstning om huruvida landet ska anamma FN:s sparpaket för att ta sig igenom den ekonomiska krisen. Nyheten om detta gjorde att ekonomerna fick panik och västvärldens alla börser sjönk, och detta kommenterade Tankesmedjan med att ”Näe, inte ska väl folket bestämma, i demokratins vagga, Grekland?!”

Det var också lite kul att när jag lyssnade på detta var jag på väg ut med linje 7 till Tynnered och just som jag stod vid trafiksignal 401 (?) och väntade på att få köra in till Frölunda Torg så spelades Kristian Anttila – Västra Frölunda.

Jag har fått en relativt lugn start på min yrkeskarriär. Som jag sa tidigare så fick jag en dag extra ledigt. När de andra bara var lediga på lördagen efter utbildningen så var jag ledig även söndagen, sen jobbade jag måndag, tisdag, onsdag och är nu ledig två dar till nästa pass. I regel ser mitt schema dock ut som så att jag jobbar fyra dagar, sen är jag ledig två, jobbar fyra, ledig två, och så vidare. Men nu i början fick jag mjukstart som sagt. Och när jag träffat de andra från utbildningen har de alltid verkat utpumpade, berättar att de haft problem med sina vagnar eller med tiderna. Själv har jag inte märkt av något sådant alls. Eller, jo. När jag gick på mitt andra pass igår (efter min matrast alltså) så hoppade jag på en 5:a i Brunnsparken och skulle köra ut mot Hisingen.

Föraren jag bytte av berättade att allt var lugnt och inga problem med vagnen. Förutom att lampan som lyser upp tachografen (och hastighetsmätaren) slocknat, men den är felanmäl och hur som helst så syns hastighetsmätaren ändå. Jag satte mig ner och rättade till stolen lite snabbt, stängde dörrarna, plingade och rullade iväg. Sen när jag skulle köra iväg från nästa hållplats tryckte jag till på utsignalknappen, alltså knappen till ringklockan, lite lätt för att varna alla att nu startar jag. Som vi gör. Men, då hängde sig knappen och istället för ett vänligt pling till alla passagerare runtom på Lilla Bommen som blev det ett hatiskt BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRNGGGGGGGGGG!!! tills jag lyckats lirka loss knappen igen. Passagerare både på in- och utsidan undrade så klart vad som hänt, om jag kanske kört på någon där jag stod still, så jag förklarade helt enkelt i högtalarna att min ringklocka krånglade och det var inget att oroa sig för. Sen ringde jag TLI för att felanmäla och rullade iväg. De svarade relativt snabbt, fastän de just gjort gruppanrop om att det var stopp ute i Opaltorget och i Chalmerstunneln, men när jag förklarade mitt problem så sa de att servicebilarna var på helt andra ställen (Opaltorget och Chalmerstunneln, när jag var på väg till Hisingen…) så de bad mig att vara varsam med ringklockan eftersom vagnen bara skulle vara ute i trafik några timmar till innan den skulle in i hallen.

Denna lilla gynnaren var det som bråkade med mig.

Så jag tog det så försiktigt som jag kunde med ringklockan, men den låste sig om och om igen så jag fick hela tiden lirka loss den. Till slut började jag bli rädd för att trycka på klockan eftersom jag aldrig kunde vara säker på om det skulle bli ett snällt eller ett elakt pling. Men så när jag kom ut till ändhållplats så hade jag mycket tid över och då försökte jag lirka knappen till rätta, och trodde jag hade fixat det. Men när jag sedan skulle plinga för att rulla därifrån så kom inget ljud alls. Nu var utsignalen helt död. Och det är ju absolut inte bra. Utsignalen är ju till för att varna fotgängare som kliver ut framför vagnen. Så då ringde jag upp TLI igen och sa att nu får de nog allt försöka skicka mig en bil med mekaniker ändå. Och det skulle de göra, sa de. Tills dess tog jag det försiktigt. Ute på särskild banvall är det ju rätt lugnt för där ser du om det är någon som går ut framför vagnen, plus att det är väldigt lite folk där ute som åker vagn en onsdagsvagn. Annat än inne i stan. Så där tog jag det väldigt lugnt, och det var ganska läskigt att köra genom Brunnsparken och Avenyn utan ringklocka. Men jag körde som sagt väldigt sakta istället, och blev därför ganska sen också. Ut till Torp och sen på tillbakavägen när jag stod på Korsvägen så kom servicebilen, antagligen direkt från Chalmers då. De kröp in under förarbordet med en ficklampa och lirkade lite. Jag gav dem en fjäder jag hittat på golvet och efter en stund började det låta från utsignalen. Den funkade igen, men glappade. Så nu var det återigen osäkert om det skulle bli snäll eller elak utsignal, men jag hade ändå någon form av signal så då var det inte lika läskigt att köra genom centrum igen. Men mot slutet av min tur så ballade klockan ur helt och den kunde börja bröla när jag gjorde en inbromsning eller la en växel. Spattig utsignal alltså.

Då var det skönt att ställa in vagnen i hallen och sätta sig på en annan och åka hem som passagerare. Idag har jag varit ledig och det ska jag vara imorrn också, sen ska jag köra kvällspass på lördag… Det blir spännande!

Den senaste veckan efter uppkörningen har vi haft så kallade trafikdagar. Det innebär att vi inte längre är med vår instruktör utan istället kör vi en annan förares pass så den föraren finns med i vagnen om något skulle hända och du behöver hjälp med något. Det innebär också att vi kör lika länge som ett normalt arbetspass varar. I princip har vi alltså börjat jobba nu.

Måndag
Jag började mina trafikdagar på linje 2 med en M32:a. Det var lite jobbigt eftersom vi inte kört M32 särskilt mycket tidigare så att börja med den när jag ska köra i trafik första gången var lite besvärligt. Att få in dörröppningen och -stängningen på en vagnstyp jag inte kört tidigare, första gången i trafik gjorde att det blev väldigt svårt att hålla tiden. Dessutom var trafiken omlagd nu på grund av att linje 2 i december ska börja gå hela vägen ut till Mölndal, så det byggs nya spår i Mölndal centrum för tillfället och då kan inte 4:an köra dit ut och måste därför vända i Lana precis som 2:an. Så det blir lätt tjockt i Lana, när fler vagnar än vanligt vänder där. Och eftersom jag var så pass sen så hamnade vi i fel ordning därute. Jag hamnade bakom en 4 som jag egentligen skulle vara före och den skulle inte avgå än på länge så jag – som redan var sen – var tvungen att vänta på att den skulle köra innan jag kunde göra det. Men då såg föraren jag hade med mig till att kontakta TLI och be att få göra ett skifte med vagnen framför, vilket helt enkelt innebar att vi bytte vagn med varann. Hyffsat snabbt och enkelt.

På eftermiddagen körde jag linje 7, som bestod av ett tåg med två M28:or. Det är ganska ovanligt att ett tåg består av två M28:or för i vanliga fall är det en M29 fram och en M28 bak, eller om det är två M28:or så är den främre en PLC-vagn. Men så var inte fallet nu. De var ganska skrangliga men det gick bra att köra ändå och jag blev inte så himla sen som på morgonen.

Tisdag
Jag fortsatte denna morgon med att köra linje 7 igen, också med två M28:or, men denna gång var det en PLC längst fram. Föraren jag hade med mig var väldigt trevlig. Det har de andra också varit men det gick bättre att hålla tiden idag så då hade vi mer tid på ändhållplatserna, så då kunde jag bekanta mig med föraren mer än jag kunnat tidigare. ”Du kör som en gud”, sa han och det är ju klart trevligt att höra. Trevlig kille.

På eftermiddagen körde jag 6:an och den hade jag verkligen problem med. På morgonens tur så är det jag som gör iordningställandet av vagnen och kör ut den från vagnhallen. Då har jag gott om tid att ställa in förarsättet och göra mig bekväm över huvud taget. Men på eftermiddagspasset så tar vi över för en förare mitt på stan och då finns inte så mycket tid till att ställa om sig utan det är bara att sätta sig ner och köra typ. Och denna M31 gillade jag inte riktigt. Och jag fick inte riktigt känsla för hur jag skulle öppna och stänga dörrarna på effektivast sätt. Lägg därtill att det var kraftig lövhalka och dessuttom började duggregna (de första regndropparna är också såphalkagenerator) och när det är halt är det inte bara svårare att bromsa men också att starta från stillastående, så det var låga hastigheter som gällde. Och då blir du så klart sen…

Onsdag
Jag fick köra 6:an på morgonen igen och efter gårdagen hade jag bestämt mig för att jag hatade den. Jag var verkligen knäckt när jag slutade jobbet igår. Men därför var det nog bra att jag tvingades köra den idag igen, så jag fick nöta bort mitt agg. För det gick lite bättre idag, även om jag fortfarande blev ganska sen. Det var samma halkläge idag som igår. Lövhalka plus duggregn, så det blev till att sanda väldigt mycket och jag var till och med tvungen att fylla på sand i de bakre boxarna en gång innan passet var slut.

På eftermiddagen fick jag köra linje 9 och föraren jag hade med mig berättade att 6:an var hennes hatlinje också. Hon gillade inte den. Det var skönt att höra. Detta pass gick lite bättre. Jag körde en M31:a och hade väl börjat vänja mig vid den nu. Jag var hyffsat i tid in till Angereds Centrum men blev innan dess upkallad av TLI som bad mig vänta in en 9:a som blivit sen och ville köra om mig på ett stickspår i Angered. Det kändes skönt att veta att andra kan bli försenade också, men sen nästa varv när jag skulle ut till Angered igen så blev jag jättesen så då var det jag som ringde TLI och bad om att få köra om en vagn. Det fixade de så då kom jag iväg nästan på utsatt tid åtminstone. Föraren som åkte med detta pass var också väldigt trevlig och bra och gav mig många bra tips om hur jag ska göra för att effektivisera dörrhanteringen. Hon sa att jag kör bra så där är det inte mycket att korrigera, men jag står still för länga på hållplatserna. Det är alltså där skon klämmer.

Torsdag
Idag var det mindre halt för nu hade nog borstbilen hunnit rensa bort de mesta lövlagringarna från spåren. Så allting gick helt perfekt kändes det som. Jag började med att köra linje 10. Föraren som skulle åka med mig var dock sjuk så istället åkte en reservförare med mig. Han gick dock av sitt pass snart och då hoppade det på en annan reserv i Brunnsparken. Han åkte dock med hela tiden fram till lunch och var väldigt trevlig och pratglad. (Det verkar som att alla förare är väldigt trevliga.) Jag hade redan på förhand tänkt att 10:an borde gå att vara i tid med eftersom det är en ganska kort linje, och jag verkade ha rätt för vi fick ganska gott om tid att snacka skit på ändhållplatserna innan det var dags att åka. Det skedde en liten incident i Brunnsparken dock. Jag tyckte jag hade koll på all trafik längre fram, hade lagt växeln och startade för att rulla igenom upp mot Avenyn. Då hör jag att någon knackar på plexiglasrutan till förarhytten och jag får lätt panik eftersom det är just vad min instruktör skulle gjort om jag gjort nåt fel. Så jag trodde det var föraren som sett att jag lagt nån växel fel eller att jag skulle kollidera med något. Men det var det inte. Det var bara en dam som hade en biljettfråga. Och det var relativt lätt löst så jag förklarade hur hon skulle göra samtidigt som jag rullade igenom Brunnsparken.

Efter lunch skulle jag köra 11:an och det bävade jag lite inför eftersom den är en av de längre linjerna och längre linje betyder fler stopp och det betyder lättare att bli försenad. Det började med att föraren som skulle åka med inte dök upp. Så jag gick ner från Göta Källare till Centralen själv och hoppades på att hon skulle komma direkt till vagnen. Men tiden gick och när jag ser vagnen jag ska hoppa på rulla in så har min förarkompanjon fortfarande inte dykt upp. Men då kommer en annan förare springandes, som visar sig inte vara förare men personalplanerare. Så hon åkte med mig ett varv istället och när vi var tillbaks på centralen igen så byttes hon av med en reserv som åkte med resten av turen. Min fjärde medförare den dagen alltså. Hur som helst så gick det väldigt, väldigt bra att köra detta pass. Ingen halka och inga förseningar, så jag kunde gå igenom vagnen (kolla så att det inte ligger kvarglömda saker eller  personer eller ser förjävligt ut i vagnen) vilket ska göras på varje hållplats, i lugn och ro och fortfarande ha tid över för att sitta och filosofera lite. Det var en bra dag. När jag skulle sluta för dagen på Järntorget var jag till och med där en minut före tidtabellen (men jag hade inte kört för tidigt från hållplatsen före!).

Fredag
Jag avslutade veckan som jag började den, med linje 2. Och jag var väl lite sen i början av passet men det gick bättre och bättre allt eftersom rusningstrafiken avtog och till slut var jag i god tid till varje hållplats. Till min sista tur. Jag skulle bara ut till Lana en gång till, sen tillbaks till Centralstationen och avsluta mitt pass. Men när jag lämnar centralstationen mot Lana så ringer TLI upp mig och ber mig stanna på Korsvägen för att vänta in en 4 som är sen och vill köra förbi mig. Okej, sa jag och körde till Korsvägen. Där ringde jag upp TLI igen, som de bett mig, och meddelade samtidigt passagerarna att vi skulle bli stående där en stund för att vänta på en 4 som ville köra förbi. Då sprang mina passagerare av vagnen och vidare till 4:ans hållplats där nu en 4 rullade in. TLI sa då till mig att ”Nä, den 4:an som var sen är bara vid Valand än så du får fortsätta köra så får vi lösa det här på annat sätt”. Så då körde jag, eftersom nu hade ju jag blivit flera minuter sen (jag som legat så bra i tid fram till dess). Halvvägs ut till Lana ringde TLI upp mig igen och sa att det var fel 4 de hade kollat upp som var vid Valand. Det var den som hade rullat in på Korsvägen precis innan jag körde därifrån. Så  förklarade de att vi skulle göra ett skifte i Lana, byta vagn med den sena 4:an alltså, precis som jag börjat veckan med att göra. Och när vi kommit fram och den andra vagnen gjort det också, visade det sig att det var en av mina kurskamrater som kört den sena vagnen. Och hon var så klart lite konfunderad över varför jag inte stått kvar och låtit henne passera som TLI sagt, och det undrade min förare (och säkert mina passagerare) också, eftersom det var det jag sa i högtalarna att jag skulle göra. Då fick jag tacksamt skylla ifrån mig och säga att TLI faktiskt sagt till mig att köra…

Nåväl, sedan på eftermiddagen hade vi avslutning med lite samtal om hur utbildningen har varit och hur den senaste veckan varit. Och kontraktskrivning. Nu blev vi tillsvidareanställda och jag fick mitt första jobb någonsin. Därefter blev det lite fika, tjo och tjim och kramkalas.

På kvällen var det personalfest. Då träffade jag massa trevliga spårvägare och massa fulla sådana.

Och nu sitter jag här och vänder på dygnet eftersom imorgon börjar mitt första arbetspass. Till skillnad från de senaste veckorna då jag kämpat med att gå upp mitt i natten eftersom jag börjat jobba kring 07 på morgonen så kommer jag numer börja jobba vid 15 istället. Så det är ju en liten helomvänding, och för att jag ska orka vara uppe och jobba sent imorgon så måste jag gå och lägga mig sent idag, så jag inte vaknar för tidigt imorgon. Med andra ord så sitter jag nu och kämpar (för jag är väldigt trött) för att vända tillbaks dygnet till den kassa rytm jag hade innan utbildningen började.

Det här är den triumferande melodin jag har i mitt huvud när jag tänker på hur jag går till jobbet imorgon.

Min kollega började med att köra vändan ut till Hisingen, vilket var bra eftersom den första sträckan hade vi inte de automatiska utropen av hållplatserna och jag hatar Hisingens hållplatsnamn. Vårväder, friskväder, mildväder, varmfront, önskeväder och allt ved det är, med antingen -gatan eller -torget som suffix. Och så ska de va i rätt ordning också. Men när jag tog över turen från Hisingen till Torp så hade vi de automatiska utropen, så det var skönt. Då kunde jag koncentrera mig på körningen. Och kunde till och med lyssna på radio samtidigt som jag körde. P1 spelade nån konsert med klassisk musik så det kändes rätt pampigt och fint att glida fram med spårvagnen till ett sådant soundtrack.

I början var det jobbigt att hålla tiden, fast tvärt om mot igår. Jag körde nästan ikapp 5:an som vi följde efter hela tiden eftersom den stannade och plockade  upp folk och då saktade in, medan jag kom till hållplatserna som just då blivit tomma. Så jag fick köra lugnt och sansat helt enkelt. Krypa genom Hisingen. Inne i centrum blev det lättare. Där finns det så mycket folk överallt och alla tar bara första bästa vagn och bryr sig inte så mycket om vilken linje det är. Så då fick jag ett bättre avstånd till vår 5:a.

Så körde vi 5:an några gånger fram och tillbaks. Det är en ganska enkel linje som aldrig gör några konstiga svängar utan bara kör rakt fram hela vägen, men första gången jag körde upp för Avenyn fick jag en snabb panikattack. Det var inga andra vagnar däråt så då slog det mig att ”visst fan, det är ju spårarbete där uppe! Nu har jag kört fel!”. Men så kom jag på att det har jag ju inte alls det. Det är ju bara de som svänger av mot Vasa som inte går där (Fast 7:an gör ju det ändå) – 3:an och 10:an kör ju andra vägar, men jag är på rätt spår.

Så här ser det ut på Vågmästareplatsen, på väg ut över Hisingen. Massa byggnader rivs så då passar folk på att färglägga dem så länge.

Efter lunch fick vi våra scheman för måndagen. Då börjar de så kallade trafikdagarna, då vi kör ut med riktiga omlopp för första gången. Just nu följer vi bara efter en tur och plockar upp dem som missat sin vagn, och vi har hela tiden vår instruktör med i vagnen om något problem skulle dyka upp. Men nästa vecka kör vi alltså ut på riktigt, utan instruktören. Däremot har vi en annan förare med oss hela tiden. Vi kör nämligen en annan förares tur. Arbetar åt dem helt enkelt. Och skulle det krisa sig så finns de med i vagnen för att hjälpa oss. 06:30 tror jag det var jag skulle börja på måndag i alla fall. Och tidigt lär det bli hela veckan verkar det som. Men då slutar vi tidigt också och det är ju gött.

På eftermiddagen idag så körde vi linje 3. 5:an och 3:an ligger nära varann eftersom de kör till samma ändhållplats, fast från olika håll och därför heter de olika beroende på vilken vagn du kommer dit med. Åker du med 5:an heter ändstationen Torp men åker du med 3:an heter den Kålltorp. Hur som helst. Nu blev det lite svårare att hålla tiden. Min första tur med 3:an tror jag jag blev typ tre minuter sen. Under tre minuter räknas som att du är i tid så det är helt okej. Men min sista tur för dagen och veckan blev jag 10 minuter sen…

Vi brukar starta två minuter efter den vagn vi skuggar, men nu kom vi iväg tre minuter efter. Och började med att jag inte fick växelkontrollsignalen för att ta mig ut ur slingan från början. Så då blev vi väl ytterligare en minut sena när jag redde ut det. Så då hamnade vi lite på efterkälken helt enkelt. Vilket betydde att det fanns folk att plocka upp på varje hållplats och det var många ungdomar som slutat skolan precis. Många. Och de gillar att hålla upp dörrarna åt sina kompisar som kommer springandes långt bort ifrån. Och eftersom vi kör bara en enkelvagn så finns det inte så många dörrar att komma in igenom så alla får ställa sig på led och köa in genom ett fåtal dörrar. Och blir du lite sen så kommer du bli mer och mer sen. För när det blir längre avstånd till den vagn som körde innan dig så hinner det bli mer folk på hållplatsen, och då tar det längre tid att plocka upp folket på hållplatserna och då blir du mer sen. Och när du då till slut blir jättesen, då kommer nästa 3:a bakom dig precis och eftersom den är bakom dig så plockar du upp de passagerare som stod och väntade på nästa tur. I deras ögon är jag en tidig vagn eftersom den de väntar på ska komma om en minut, men jag är ju åtta minuter sen.

Men jag tror jag hanterar den där stressen ganska bra för jag förstår att det finns helt enkelt inget att göra åt saken. Det går inte att plocka på folk snabbare än de faktiskt går på så det är bara att bli så sen du blir. Här la jag för övrigt märke till en kul detalj: i färddatorn finns en klocka som hela tiden räknar på hur du ligger till i tid. Och den visar minuter och sekunder, men när den kommit upp i 10 minuter så räknar den inte längre sekunder utan visar bara hela minuter. Och jag kom upp i 13 till slut alltså. Fast vi rullade som sagt ut tre minuter efter den vi följde efter, vars tid vi också får upp i datorn, så i själva verket blev jag tio minuter sen.

Hur som helst så var det stabil körning hela vägen. Inga missöden av varken stora eller små mått. Tills jag ska in på dagens sista hållplats. Marklandsgatan. Marklandsgatan ligger precis efter en stor vänstersväng (från linje 3 sett från Majorna) över massa växlar och andra spår, så där kör jag sakta, sakta. Hållplatsen ligger precis efter svängen och det är mycket god sikt. Innan du kommer fram till hållplatsen är det ett litet övergångsställe så folk kan gå mellan de olika hållplatslägena och står det en vagn på hållplatsen redan så stannar du din vagn precis innan så du inte blockerar övergångsstället. Nu rullade det precis iväg en vagn från hållplatsen så jag ämnade lugnt rulla förbi övergångsstället in på hållplatsen. Men så ser jag en gammal tant som går i samma riktning som jag, så hon har alltså ryggen mot mig, och jag ser att hon tänker gå över övergångsstället, så jag ger vagnen ett lite vänligt pling med betydelsen ”se upp, gå inte över än för här kommer en spårvagn”. Hon hör uppenbarligen inte att jag plingar, men det gör en man som står en bit ifrån henne så han springer fram till henne för att rycka undan henne. Jag ser dock att hon är alldeles för långt ut på övergångsstället redan så jag gör en hastig inbromsning (dock inte en farobromsning (som innebär att du stampar bromsen i bottenläget)) och får stopp på vagnen. Detta innebär dock att alla i vagnen – det var som sagt fullsatt med många stående – kommer flygande framåt och jag hör hur de skriker förvånat. Märkligt nog tyckte jag det lät som det låter på Liseberg…

Jag tog tag i mikrofonen och bad om ursäkt för den hastiga inbromsningen men förklarade att det var för att inte köra på en äldre dam som klivit ut i spåret. Jag antar att de accepterade den förklaringen för det var ingen som kom fram till mig för att klaga i alla fall, men tydligen var det en tant på vagnen som hade ramlat omkull. Men hon kom aldrig fram och berättade det för mig utan gick därifrån som om inget hade hänt.

Sen var det dags att åka hem och nu är det helg!

Jag kom på att jag snackat om vagnhallen Majorna hit och dit men jag har aldrig visat den på bild. Så här ser den ut alltså.

Jag började köra på morgonen från Vagnhallen Majorna – vagn nr 825, Victor Hasselblad – och vi hade bestämt oss för att köra 11:an. Så först körde vi ut mot Saltholmen, men utan att vara inskriven i systemet, eftersom vi startade halvvägs till mål, så jag fick ropa ut hållplatserna som vi gjort tidigare. Jag glömde namnet på några av de längst ut så då fuskade jag och ropade inte ut dem förrän vi var så nära så jag kunde läsa på skylten. Det var inte så jättemycket folk som åkte med men några av de första var en man med två små barn som var väldigt glada över att se en spårvagn. Jag öppnade dörrarna men de tvekade ändå att stiga på och frågade ”får vi gå på?” så jag sa att ”jadå, om ni vill åka med, så”. Antagligen var de konfunderade över att vi kom med en enkelvagn eftersom i normala fall är det två hopkopplade vagnar som kör ute i trafik.

Hur som helst så kom vi fram till Saltholmen till slut. Där bytte vi håll och följde efter den 11 som stod på hållplatsen när vi kommit in. Vi skrev in dess omlopp i färddatorn och när det är gjort kommer automatiska hållplatsutrop plus att du ser i skärmen vad kommande hållplatser heter. Men framför allt ser du hur du ligger till i tidtabellen. Är du tidig eller sen? När 11:an körde iväg väntade jag ca 2,5 minuter innan jag körde iväg, för att vi inte skulle komma för nära inpå varann eftersom då skulle det inte finnas några passagerare för mig att plocka upp och då skulle jag komma ännu närmre vagnen framför eftersom hållplatserna är tomma så jag inte behöver stanna. Men nu väntade vi en stund innan vi körde alltså så jag fick lite passagerare på vägen. Bland annat en kvinna i Kungssten som antagligen skulle till ett tåg på Centralen. Hon hade resväska och bad mig om hjälp med att skriva en sms-biljett. Jag förklarade ”GV till 72450″ men det är en plexiruta mellan oss så hon hörde inte så värst, och hon visste inte riktigt hur hennes telefon funkade. När hon till slut fått iväg sitt sms stängde jag dörrarna och såg på datorn att vi nu låg 5 minuter efter. (Efter turen sa min instruktör att det hade varit bättre om jag förklarat för kvinnan att informationen sitter på väggen till höger istället för att berätta hur hon skulle göra, eftersom jag då inte skulle behöva stå still i flera minuter.)

Och genom stan blev vi mer och mer försenade. Antagligen för att jag är lite för snäll med dörrarna. Jag väntar nog lite för länge på folk som kommer springande. Då blir vagnen sen. Så jag måste nog lära mig bli lite mer elak. Nånstans kring Centralen såg jag hur tiden rusade iväg och var uppe i ca 8 minuter efter den 11 vi körde efter. Det var antagligen för att den körde ute på snabbspåret då och när jag själv kom ut dit knappade jag in en minut ungefär.

Men det var ändå sent in till ändhållplats. Jag tror vi var ca 8 minuter sena till slut men när jag körde sen på eftermiddagen igen så blev det bättre med tiderna. Då körde vi linje 2 och då var jag bara va 5 minuter sen när jag kom till ändhållplats. Och då hade jag startat ca 2 min efter vagnen vi följde efter så ca 3 minuter sen var jag då.

Det var faktiskt väldigt, väldigt gött att köra idag. Inga fel från min sida, men samtidigt väldigt mycket snack på radion om stopp på lite olika delar i stan. Men vi blev aldrig drabbade av några stopp framför oss. Det har vi knappt blivit på hela kursen faktiskt, trots att det hänt väldigt mycket olyckor på sistone. Men främsta anledningen till att det var så gött att köra var för att det inte längre är samma press på en. Instruktören står inte och kommenterar varje litet pedaltryck jag gör utan nöjer sig med att ge helhetskommentarer på ändhållplatsen, så då går det att slappna av lite och ”bara köra”. Det är ju rätt långa vändor vi körde, men det var inte heller några besvär för nu när vi plockar upp passagerare så blir det ännu ett moment att hålla reda på, att öppna eller stänga dörrarna och alla är olika så jag var alltid på alerten eftersom det hela tiden var saker att göra. Så det är just nu väldigt kul att köra spårvagn.

Och det ska jag göra imorn igen. Linje 5 tror jag vi snackade om.

Efter jobbet skulle jag vidare till Sofi på HDK. Då plingade 9:an på mig och jag såg att det var Ola som körde den. Så jag åkte med den till Grönsaksatoget, fick en liten pratstund på vägen. Sedan försökte jag fota när han körde förbi men det gick sådär. Frontrutan speglar massa moln och ljus och grejer så det går inte riktigt att se att han vinkar åt mig.